Publicerad: 2012-01-20
Psykologins grundare hade för avsikt att undergräva den kristna tron och därmed evangeliets kraft, och nu invaderar terapeuter och läkemedel människors liv vid kriser.
Videoartikel - Artikel innehåller tre videoklipp som är viktiga för förståelsen av artikeltexten.
Terapeuter och läkemedel invaderar människors liv vid kriser. Skolbarn sorteras upp redan i de första skolåren och klassas efter olika störningar. Personligt stöd, uppmuntran och mänskliga relationer samt tro på Gud ersätts allt oftare av metoder och kemiska preparat.
Den som upplever sig psykiskt försvagad eller bara lite udda, riskerar idag snabbt att hamna i en situation där psyket eller själsförmögenheterna blir bedömda efter tankesystem med tveksam bakgrund.
Det blir allt svårare att upprätthålla hälsa och välbefinnande i ett samhälle med höga krav på prestation. Utrymmet för människor med olika grad av själslig mognad, tillfällig svaghet eller lite avvikande själsliga (psykiska) egenskaper krymper. Särskilt barn riskerar att redan tidigt bli stämplade med psykologiska diagnoser.
Allt fler börjar ifrågasätta om det verkligen finns grund för vår tids psykologiserande. Salomon Schulman skriver i Expressen den trettonde januari 2012:
- Föräldrarna måste vara på sin vakt - själv har jag sett bland annat B12-brist, struma och glutenintolerans felaktigt uppfattat som ADHD. Många barn mår dåligt. Speciellt de som inte hänger med i den kravfyllda skolan.
Schulman konstaterar att många barn hamnar inom barnpsykiatrin där de ofta far illa. Han verkade som barnpsykiatriker på 70-talet då familjeterapi var populärt och man hade flera teorier om vem som egentligen var sjuk. Spekulativa terapier nedvärderar ofta och grovt stämplar de med svagare ställning i det terapeutiska samspelet.
Psykiatrin och de terapeutiska metoderna har länge kämpat mot låg vetenskaplig status och det väcker alltmer tveksamhet att psykologiska diagnoser och beteckningar inte bygger på vetenskapliga upptäckter i egentlig mening.
De flesta beteckningar på sjukdomar och störningar baseras på spekulationer om neurologiska förklaringar till vissa beteenden. Så kallad neuropsykiatri har blivit vanligare och man uppfinner allt fler bokstavsbeteckningar för barns avvikande beteenden. Barn stämplas som "störda" istället för att som tidigare bara konstatera att barn kan ha problem med sitt beteende innan de mognat.
Fokus hamnar på själva beteendet medan orsakerna till beteenden förblir okända. Orsakerna kan inte heller testas fram på ett tillförlitligt vetenskapligt sätt. I följande video intervjuas flera psykiatriker om ifall det finns biolgiska och fysiska tester som kan identifiera mentala sjukdomar så att diagnoser kan ställas på vetenskaplig grund, samt om de någonsin har botat någon patient (videon kan visas som helskärm):
Man behandlar alltså symptom utan att ha säkra metoder för att identifiera orsakerna.
Om man inte kan veta om orsaken till ett avvikande beteende är en sjukdom eller biokemisk felfunktion, kan beteendet inte heller tolkas som ett tecken på "sjukdom". Ändå kallar man sådana beteenden för "störningar" och beskriver dem med sjukdomsbenämningar och sjukdomskoder. Koderna används sedan av sjukvårdsadministrationen som om de betecknade verkliga sjukdomar.
Men biokemiska orsaker har alltså inte vetenskapligt kunnat kopplas till de hundratals "störningar" som man uppfunnit de senaste decennierna. Orsakerna är alltså något annat än biokemi. Men trots detta behandlar man okända orsaker med mediciner (vilket kallas kemisk terapi). Psykoterapierna inriktar sig också ofta på det omedvetna, vilket i andra sammanhang brukar antyda att man håller på med vidskeplighet som inte kan kontrolleras.
Enligt den kristna Bibeln styrs dock vårt beteende av oss själva och inte av kemikalier. Och detta gör oss ansvariga för våra val. Psykiatrins tendens att betrakta vårt beteende såsom styrt av biokemi och det omedvetna, väcker dock frågor hos både troende och icke-troende. Även många ateister hävdar människans frihet att göra förnuftiga beslut. Det blir dock självmotsägande att man å ena sidan betraktar människan som fri att ta egna beslut och ansvarig för sitt beteende, men å andra sidan söker efter en biokemisk orsak i de fall då beteendet misslyckas.
En ateistisk professor inom psykiatri berättar i följande korta video om sin syn på varför vi inte bör okritiskt lita på psykiatrins många och konstiga diagnoser. Han är starkt kritisk till den moderna psykiatrin som utan vetenskaplig grund stämplar folk med diagnoser för beteenden som inte tidigare ansågs vara onormala (notera att videon kan visas som helskärm):
Det riktas hård och skoningslös kritik mot modern psykologi både av troende och icke-troende psykiatriker och professorer. Man vänder sig bland annat mot att behandling sker med dyra och farliga mediciner mot biokemiska orsaker (dvs sjukdomar) som ingen kunnat påvisa vetenskapligt. Biokemisk behandling (medicinering) blir då istället enbart en förgiftning.
Svenska statens beredning för medicinska utvärderingar SBU försöker numera bromsa utvecklingen av antalet diagnoser på barn som börjat skena. I Schulmans artikel uppges exempel på hur diagnosen ADHD ställs utan att det finns säkra kriterier för bedömning. Det finns inget heller något diagnostiskt samförstånd i Sverige. Enskilda terapeuter gör bedömningar endast utifrån egna erfarenheter. Och eftersom uppbackning av vetenskapliga testmetoder saknas tillämpas godtyckliga subjektiva omdömen.
Det är mot denna bakgrund som ADHD-diagnoserna har ökat så mycket under de senaste åren. Schulman kallar ökningen för "explosionsartad". I ökningen ingår att man skriver ut medicinska preparat med riskabla biverkningar. Beteenden som kallas "störningar" kan i sig vara helt normala sett i utifrån personens mognad och livssituation. Till detta skall läggas att preparaten i sin tur orsakar onormala beteenden, vilket är det enda i sammanhanget som kan påvisas vetenskapligt. Psykmediciner orsakar ändrade sinnestillstånd och beteenden som ofta slutar med självmord.
Bristande uppmärksamhet, aggressionsutbrott och koncentrationssvårigheter stämplas med bokstäverna ADHD. Uttröttade lärare och föräldrar möter problemen dagligen. Schulman beskriver bokstavsbeteckningarna som en "diagnostisk klasskultur".
Barn ses inte längre som enskilda individer med personliga behov utan som maskiner som slutat fungera normalt. Följande videoklipp kanske kan uppmuntra till omprövning av psykiatrins trångsynta sätt att se på och stämpla barn under deras känsligaste mognadstid (vi rekommenderar visning av detta videoklipp på helskärm!):
Schulman skriver om skevheten i vår tids ensidiga och okritiska förhållningssätt till modern psykologi:
Synsättet är upprörande. Borta är all ödmjukhet inför barnens förmågor, deras drömmar eller fantasifullhet. I stället benämns dessa som deprimerade eller ibland bipolära om de är ledset uppgivna. Om de är [ilskna åt] världens orättvisor och får "impulsgenombrott" inrangeras de i neuropsykiatrin.
Schulman beklagar att så få lyssnar till barnens lidande och menar att de "observeras istället. Och hålls i shack med psykmediciner."
En vanlig orsak till dåligt beteende hos barn och unga som verkar ha glömts bort är omognad och avsaknad av mogna vuxna förebilder. Mogna förebilder har till uppgift att hjälpa barn och unga att komma igenom de mognadsstadier som kan forma barn till självständiga vuxna människor.
Men istället för att mogna dövas många känsliga sinnen ner och blir avtrubbade av medicindimmor. Men då är de inte längre lika åtkomliga för yttre postiv påverkan från omgivningen. Och på grund av utebliven personlig utveckling blir de istället osjälvständiga, självcentrerade och beroende av psykofarmaka eller terapeutiskt psykobabbel. Vissa fastnar i ett ekorrhjul av behandlingsåtgärder som i egentlig mening aldrig "botar" någon och som därför tenderar att dra ut på tiden eller aldrig tar slut.
Barn från familjer med missbruk och sexuella övergrepp anses utgöra en riskgrupp för dåliga beteenden. Det är dock inte helt ovanligt att barn som haft det svårt kan mogna mer och tidigare än jämnåriga just på grund av svårigheterna.
Avvikande beteenden kan även påverkas av kroppslig sjukdom. Bland annat B12-brist, struma och glutenintolerans anses kunna påverka beteendet. Däremot kan varken blodprov eller bilddiagnostik påvisa ADHD.
SBU har dock vaknat, om än sent, och de varnar nu för godtyckligt ställda diagnoser. Även tablettbehandlingar börjar ifrågasättas alltmer eftersom kemiska preparat inte på vetenskaplig grund kan rätta till någon biokemisk orsak som ingen kunnat påvisa.
Både barn och vuxna bör alltså vänja sig vid att förhålla sig kritisk till modern psykiatri. Och i synnerhet troende kristna bör reflektera över vad och vem de vänder sig till när livet känns svårt och tungt.
Innan den moderna psykologin grundades av ateister som Sigmund Freud och ockulta ceremonimästare som Carl Jung, vände sig kristna till Gud och förlitade sig på kraften i Guds evangelium. Evangelium ansågs besitta nödvändig kraft för att upprätta en fallen människa och ge henne tröst, frid och styrka för själen (själ heter i grundtexten "psuche", dvs psyke).
Psykiatrins oförmåga att bota eller ens diagnosticera verkliga problem utesluter därmed också möjligheten till verkliga lösningar. Det liknar ett bländverk som dock har lyckats avleda många kristnas uppmärksamhet och tillit bort från Guds kraft och till människans egna spekulativa funderingar om hur vi fungerar och kan finna läkedom.
Fler artiklar i ämnet planeras men redan nu uppmanar vi föräldrar att hålla barnen borta från barnpsykiatrins bokstavslekar. Uppmärksamhet och goda förebilder kan inte ersättas med kemiska preparat eller terapier som gör människor inåtvända och självupptagna.
Och i synnerhet kristna människor bör tänka igenom grundligt vad det innebär att människans skapare och förlossare säger sig ha kraften och lösningarna på människans själsliga (psykiska) problem. Alla inser inte att Jesus i Bibeln sägs vara "psykets (själens) herde och vårdare." (1 Petr 2:25).
Vi rekommenderar eftertänksam läsning av listan med bibelverser om psyket i Rilpediaartikeln "Psyke (Bibeln)" där grundtextens ord för "själ" har markerats med fetstil.
Rolf Lampa
rolf.lampa@rilnews.org
