Publicerad: 2011-11-14
Romarbrevet 1 redogör för hur homosexualitet är ett resultat av avfall ifrån Gud och en synd som markerar en höjdpunkt i människans uppror mot Gud.
Återpublicering: Ursprunglig publicering 2010-08-16
Av Bill Muehlenberg (in English).
Det finns knappast en mer skrämmande och allvarsam text i hela Skriften än Romarbrevet 1:18-32. Men trots detta är den tyvärr kanske en av de mer försummade texterna inom nutida kristenhet.Och inte undra på, eftersom den genomsyras av så mycket trendig rappakalja som lärs ut om Gud och moral nuförtiden.
Jag uppmanar alla troende att plocka fram sin Bibel och läsa detta viktiga textavsnitt - eller att läsa det för första gången, om det är på det sättet.[1] Avsnittet säger oss mycket om hur både individer och nationer förstör sig själv när de förkastar Gud och etablerar sig själv som universums enväldiga centrum.
Det säger oss att Guds rättfärdighet (som berörs i v.16-17) är intimt förbunden med Guds vrede. Paulus hävdar att alla har all den kunskap om Gud de behöver, men de väljer att undertrycka denna kunskap om Gudför att omfamna en lögn, och som en följd sjunker de ytterligare i barbari och förnedring.
Samtidigt som Paulus räknar upp ett antal synder som följer av detta undertryckande av kunskapen om Gud, pekar han ut en synd som den yttersta symbolen för denna revolt mot Gud. Att belysa den enskilda synden homosexualitet utmanar omedelbart all den teologiska revisionism som äger rum i kyrkorna i dag.
Gud gör det absolut klart att denna synd är höjdpunkten av människans uppror mot Gud. Det är det ultimata tecknet på hur de orättfärdiga skakar näven mot Gud och förkunnar: "Vi kommer inte att låta dig härska över oss!" Och det betraktas även som ett resultat av Guds dom.
Paulus hävdar här att homosexualitet strider mot den naturliga ordning så som Gud skapat den. Thomas Schreiner säger; "Paulus förkastar homosexualitet som stridande mot den skapade ordningen, homosexuella handlingar är en kränkning av det Gud avsåg när han skapade män och kvinnor." Eller som John Stott kommentarer; "att agera 'mot naturen' betyder att bryta mot den ordning som Gud hade upprättat".
C.K. Barrett påminner oss om hur starkt markerad denna synd var: "Ingen del av det hedniska samhället fyllde judarna med större avsky än tolerans, eller snarare beundran, av homosexuellt utövande. Paulus är här helt och hållet enig med sina landsmän; men hans avsky är mer än instinktiv. I de obscena lustar till vilka han hänvisar är att notera just den perversion (förvrängning) av den skapade ordningen som kan förväntas när människan sätter det skapade framför Skaparen. Att avgudadyrkan har sådana konsekvenser är för Paulus ett tydligt tecken på Guds vrede."
R.C. Sproul uttrycker saken i korthet så här: "När vi blir inblandade i homosexuellt utövande, syndar vi inte bara mot Gud utan mot tingens natur. Alla debatter idag om huruvida homosexuellt beteende förvärvas eller är av genetisk natur besvaras i denna text. Guds Ord säger att sådant beteende inte är normalt. Det är mot naturen som Gud skapade den."
Och det är inte enbart homosexuella handlingar som Paulus fördömer. Han talar om dem som var "brinnande av lust till varandra" (v. 27). Begären är precis lika onda som handlingarna säger Paulus. Men vissa revisionister (omskrivare av historien) hävdar att Paulus här helt enkelt varnar mot pederasti (sexuellt umgänge med pojkar). Men den största delen av forskare inom Nya Testamentet avvisar sådana synsätt. Som James Dunn konstaterar; "Paulus anklagelse verkar omfatta alla typer av homosexuellt utövande, kvinnligt såväl som manligt, och var inte riktad mot ett slags homosexuellt utövande till skillnad från ett annat". Eller som Leon Morris uttrycker det, "Paulus säger i skarpa ordalag att männen brann av ett kraftigt men onaturligt begär."
Hela detta textavsnitt undervisar med omisskännlig klarhet att homosexualitet är det mest utmärkande exemplet på det uppror och den avgudadyrkan som en fallen mänskligheten deltar i. Som Fitzmyer uttrycker det, "Homosexuellt beteende är ett tecken på människans uppror mot Gud, en utvändig manifestation av ett inre andligt uppror. Det illustrerar mänsklig förnedring och ger en levande bild av mänsklighetens förkastande av Guds överhöghet."
Sproul instämmer: "När aposteln Paulus beskriver den genomgripande korruptionen av den mänskliga rasen, ser han homosexuellt beteende som den synd som är mest representativ för den genomgripande naturen hos vårt fall. Den ses här inte enbart som en synd, eller ens som en allvarlig synd, eller som en grov synd, utan som det tydligaste uttrycket för djupet av vår perversitet [förvrängning/fördärv]."
Eller som Dr J. Davis har sagt: "I Romarbrevet 1 ses homosexualitet inte bara som en kränkning av vissa judiska eller kristna sekteristiska koder, utan som en överträdelse av Guds grundläggande moraliska lag känd i alla kulturer."
Men otroligt nog har vi några som kallar sig kristna som försöker berätta för oss att det inte är något fel med homosexualitet, att det är Guds gåva till oss, och att vi bara borde sluta att hålla på och tjata om det. I själva verket säger de att de vet bättre än Paulus och Gud själv som inspirerade honom att skriva ner dessa ord. I själva verket kallar de Gud för lögnare.
Faktum är att Paulus behandlar just den frågan i vers 32: "Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det" (SFB). Så är det. De godkänner det som Gud varnar för samt godkänner dem som utför sådant.
(Appropå det, vissa kommer att klaga över att vi pekar ut en enskild synd, eftersom all synd är lika dålig. Och svaret på det är ja och nej. Sanningen är, som Peter Barnes[2] har påpekat, att Skriften gör skillnad mellan synder, och så bör även vi göra: "Hellre än att förklara att alla synder är likvärdiga - vilket strider mot både sunt förnuft samt Skriften - borde vi inse att all synd isolerar oss från Gud. Det är vilseledande att säga att Gud i lika hög grad motsätter sig varje synd hos oss, men det är sant att säga att han uttryckligen motsätter sig alla våra synder.”)
En av de mest skakande tankarna som finns i detta avsnitt av Romarbrevet är den trefalt upprepade frasen "Gud utlämnade dem" ("prisgav dem", v. 24, 26, 28). Gud överger och slutligen överlämnar en upprorisk mänsklighet till dess egna perversioner (förvrängningar) och synder. Det är den ultimata domen av Gud.
Sproul är värd att citera mer utförligt här: "Det värsta som kan hända syndare är att få fortsätta synda utan någon gudomlig begränsning. I slutet av Nya testamentet, i Uppenbarelseboken när beskrivningen av den sista domen återges, säger Gud, "Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig" (Upp 22:11). Gud utlämnar människor till vad de själva vill. Han överlämnar dem helt till deras egna syndiga impulser och tar bort sina begränsningar, och säger ungefär: "Om du vill synda så synda på bara."
Detta är vad teologer kallar för "rättsligt övergiven". Genom att utelämna sin rättvisa dom överger Gud obotfärdiga syndare för evigt."
Det stycket ensamt bör sända kårar längs ryggen på oss alla. Men Sproul är inte färdig ännu. Det han fortsätter med att säga skulle behöva proklameras från varje predikstol i landet:
"Vi hör hela tiden om Guds oändliga nåd och barmhärtighet. Det kryper i mig när jag hör det. Guds nåd är oändlig i så måtto att det är nåd som skänks oss genom En som är själv är oändlig, men när termen oändlig används för att beskriva hans nåd, i stället för hans person, har jag problem med det, eftersom Bibeln gör väldigt klart att det finns en gräns för Guds nåd. Det finns en gräns för hans nåd, och han är fast besluten att inte utgjuta sin barmhärtighet över obotfärdiga människor för evigt. Det finns en tid, som Gamla Testamentet upprepade gånger återger, särskilt i profeten Jeremias bok, när Gud slutar att vara nådig mot människor och ger upp dem och utlämnar dem till deras synder."
Eller som han skriver på annat ställe: "Guds nåd är inte oändlig. Gud är oändlig, och Gud är nådig. Vi tar emot nåd av en oändlig Gud, men nåden är inte oändlig. Gud sätter gränser för sitt tålamod och sin fördragsamhet. Han varnar oss om och om igen att en dag kommer yxan att falla och Hans domslut att utgjutas."
Sett mot bakgrund av var denna nation står just nu moraliskt och andligt; håller vi inte på att nå en punkt utan återvändo? Som jag nyligen skrev i en annan artikel; om Gud var tvungen att fälla sin dom över Sodom för dess grova synder, där den mest utmärkande var otyglad homosexualitet, är då inte Gud tvungen att handla mot oss just nu?[...][3]
Den mest skrämmande och mest chockerande sak vi kan uppleva är om Gud tar bort sina begränsningar och helt överlämnar oss åt vår egen orättfärdighet, ogudaktighet och arroganta uppror mot honom. Låt oss alla hoppas att den dagen inte kommer snart. Men om den gör det förtjänar vi det säkert.
Och som Romarbrevet 1 gör så väldigt tydligt; vi kan inte säga att vi inte har blivit varnade.
Bill Muehlenberg
Fotnoter:
1, 3 - Avsnitt om valet i Australien utelämnat.
2 - http://www.revesby.pcnsw.org.au/?p=270
- Originalartikel på engelska: "Romans 1 and the Death of a nation", publicerad med tillstånd.
