Publicerad: 2011-01-18
Maktmissbruk finns, men finns även utpräglade maktmänniskor? De finns, hävdar Edin Lövås i boken "Den farliga maktmänniskan"
Återpublicerad. Från: 2010-03-09
I boken Den farliga maktmänniskan (Libris 1989, nytryck 1999) uppger bokens författare själavårdaren Edin Lövås att den kristna församlingen lätt blir en miljö där maktmänniskor kan utöva makt, men att detta beteende även förekommer inom familjer, arbetsplatser och föreningsliv.
RIL News vill belysa ämnet makt för att lyfta fram hur maktbegäret är avskyvärt för Bibelns Gud.
Gud visar i Bibeln, genom sin son Jesus, tydligt hur han själv avstod från att bruka sin enorma gudomlig makt. Genom att avstå från att bruka denna makt verkar han vilja visa någonting mycket viktigt, nämligen att man under inga omständigheter får använda övermakt på ett själviskt sätt.
Genom att avstå från makt visar Jesus på en motsatt attityd jämfört med hur hans fiende gärna gör med människor - Satan älskar att bruka makt. Att härska är en lockelse för en människa som behärskas av en satanisk anda och attityd. Kontrasten mellan människans fiende Satan och människans rätte Herre, dvs Jesus, blir mot denna bakgrund extrem - som dag och natt och ljus och mörker och som liv och död.
I förordet till boken skriver Birgit Karlsson att:
Särskilt plågsam är upptäckten att den generositet och omsorg som vissa människor har så lätt att utöva inte sällan visar sig ha en mörk avigsida. Viljan och förmågan att ge och ta hand om blir ett medel för att dominera och göra den mottagande beroende och ur stånd att hantera sitt liv.
Lövås uttrycker en upprördhet och besvikelse över att så få gemenskaper förmår korrigera maktmänniskan och menar att maktmänniskornas offer sällan tas på allvar.
Med sin erfarenhet av offer för maktmänniskor säger han att om offren vågar söka hjälp, så att deras förtryckare får reda på det, manövreras offren ofta ut redan i inledningsskedet.
Oavsett vilken typ av maktmänniskor det är frågan om, till exempel affärsmän vana vid att dagligen utöva sin makt, eller människor som manipulerar med religiös skuldbeläggning, så måste offren i ett tidigt skede oskadliggöras. Han kallar maktmänniskorna för "farliga vargar" som tränger sig in i församlingarna och refererar till Apg 20:29. Lövås behandlar i sin bok främst de extrema och mer synliga religiösa manipulatörerna i sin bok.
Maktmänniskor uppges ha ett omåttligt behov av att regera andras hjärtan och tankar och han använder omväxlande ordet maktmänniska och psykopat för att beskriva samma typ av extrema beteende. Bibeln skulle dock ha kallat manipulativa människor för onda eller falska samt rubricerat företeelsen som "synd".
Vissa beteenden som uppges vara typiska för maktmänniskor finner man dock inte endast hos de manipulativa maktmänniskorna. Detta ensidiga sätt att beskriva maktmänniskan är en svaghet i boken som är viktig att se upp med, eftersom en felaktig analys kan leda till felaktiga slutsatser.
Det finns nämligen exempel på beteenden som stämmer både på manipulatörer och på Jesus själv, som gjorde stor sak av att INTE använda den enorma gudomliga makt han hade kunnat använda. I Lövås bok uppges att maktmänniskan vill vara i centrum, men Jesus, som mycket väl kände till sitt uppdrag, ville också vara i centrum. Särskilt i centrum för vår tillit och tillbedjan. Men Jesus var inte vad man vanligen menar med maktmänniska. Även andra människor kan ofrivilligt hamna i centrum, till exempel på grund av andras förtal. Och så vidare. Att en person ofta befinner sig i centrum kan alltså inte ensamt avgöra om en människa lider av maktbegär.
Maktmänniskor
uppges även vara villiga att debattera samt använda taktik för att
vinna diskussioner. Men ser vi på Jesus så var han mycket snabb och skarp i
argumentationen, och han tog varje tillfälle i akt att offentligt debattera mot sin
tids religiösa ledare och hycklare! Men Jesus var inte maktmänniska.
Och Jesus använde inte feg taktik. Istället använde Jesus mycket väl grundade argument, vilket visas av att han alltid kunde utförligt motivera sina
påståenden. De som inte kunde svara med bättre motargument blev
därmed svarslösa, och då återstod bara två möjligheter - att erkänna giltigheten i Jesu påståenden eller att hata honom.
Det är alltså sättet som skiljer maktmänniskans sätt att debattera från den uppriktiga sanningssökarens. En slug taktiker lyckas dock ofta skapa ett intryck av att diskussionen förs på ett giltig sätt, men han döljer sin använding av taktik och knep.
Maktmänniskor drar sig alltså inte för att använda otillåtna metoder. De sätter gärna själva igång skvaller och förtal för att nå sina syften. En framtida möjlig kritiker eller motståndare skall ju redan i förväg elimineras genom att förtala denne och på så sätt undergräva förtroendet för åsiktsmotståndaren.
Förtal är ett av de allra effektivaste sätten att skaffa ur vägen den som kan hindra ens egen maktutövning. Lövås uppger vidare att maktmänniskan drivs av ett behov av att få uppmärksamheten fokuserad på sig själv. Detta kan dock misstolkas eftersom det även finns de som har god anledning att fånga människors uppmärksamhet, t.ex präster och predikanter. Även Bibelns profeter såg till att få den uppmärksamhet uppgiften krävde. Alla dessa hade ett budskap att lägga fram som inte handlade om dem själva, vilket också utgör en viktig skiljelinje mellan det sunda och det osunda.
I boken ger Lövås exempel på sunda personer som sökte andra människors uppmärksamhet. Till exempel Paulus och Barnabas i Lystra som sade "Vi är svaga människor precis som ni" (Apg 14:8-18). Deras syfte var att upphöja Kristus och förkunna hans evangelium. De drog alltså uppmärksamhet till sitt budskap, men själva budskapet upphöjde inte och fokuserade inte på dem själva.
Lövås uppger vidare att maktmänniskor ofta är stridslystna. Och även på denna punkt behöver man se upp så att man inte tar miste på osunda maktmänniskor och sådana som vill leva efter Guds sinne. Som exempel kan nämnas David som innan han blev kung var fåraherde. Den unge David kunde inte stå ut med jätten Goliat som med sitt skrävlande väckte Davids stridslystnad.
David, hade en attityd i livet som i Guds ord uppges vara "efter Guds sinne", och av gammal vana var David ständigt beredd att ta strid för att skydda sina får från björn och lejon. Davids beredskap att ta strid för dem han hade till uppgift att skydda och bevara ser vi även hos Herren Jesus. Attityden mot de onda går inte att ta miste på då Jesus sade; "Ni skall inte tro att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid utan svärd."
Och vi finner följaktligen att det ryktades om Jesus att han "uppväcker strid bland alla judar i hela världen".
Men varken Jesus eller David var maktmänniskor i någon osund mening. Ändå var de ständigt beredda på strid. Istället varnade de för den slöa likgiltighet som orsakar att så många oskyldiga får lida för att ledare och väktare har lagt ner sin beredskap att strida mot allt ont.
"Gör motstånd mot djävulen", sade Jakob "så skall han fly ifrån er". Man skall alltså inte vara alltför snabb och onyanserad då man bedömer människor som inte är rädda för att ta konflikt. Notera att fega människor kan i närheten av människor som ständigt är beredda att ta strid för sanningen uppleva att de riskerar att avslöjas och tenderar därför att förakta eller tycka illa om sådana personer.
Skuldkänsla kan vara en sund reaktion om man man har gjort fel. Guds profeter möttes ofta med hat om de uttalade sanningar som berövade folket och ledarna deras falska känsla av frid då de hade syndat och svikit. Men även maktmänniskor kan skapa skuldkänslor, men då sker det ofta med hjälp av grundlösa anklagelser.
Maktmänniskan orsakar ofta rent sjukliga skuldkänslor som helt saknar grund. Därför ger Lövås i boken det befriande bibliska budskapet att även anklagelser måste motiveras. Som exempel nämns hur Jesus krävde att man bevisade på vilket sätt han skulle ha syndat (Joh 8:46). Skillnaden mellan verklig skuld och manipulation avgörs alltså av Guds ord, inte av diffusa känslor eller åsikter.
Ett samvetande med Gud (baserat på hans ord) kan innebära att man tillsammans med Gud vet att man är frikänd. Men samförståndet med Gud kan även överbevisa om synd. Man vet alltså något tillsammans med Gud, och skuldkänslor som grundar sig på att man brutit mot kända och gemensamma värderingar är därför inte manipulation, de baseras istället på en sund insikt i samförstånd (sam-veta) med Guds ord.
Men den som är skicklig på att manipulera kan alltså skapa godtyckliga skuldkänslor i syfte att bygga upp beroendeförhållanden som påminner om torterare och tortyroffer (se även Stockholmssyndromet).
En extremt effektiv form av manipulation bygger på att omväxlande skuldbelägga och därefter "befria" från den hemska skammen eller skuldkänslan. I detta kusliga spel är den kristna förlåtelsen mycket användbar.
Genom att fördunkla det faktum att Gud själv är den som förlåter människans skuld (genom det som Jesus gjorde på korset) och genom att manipulatören själv gör egna övertolknignar av Vad som är synd, samt genom styra Hur förlåtelsen portioneras ut, kan en maktmänniska skaffa sig närmast total kontroll över svaga människors liv.
Det obehag som orsakas av osunda anklagelser kan alltså användas för att tvinga folk in i slaveri under maktmänniskor. Samtidigt kan den särskilda befrielse som bara den anklagande kan ge - när denne strategiskt väljer att ge sin förlåtelse - uppfattas som särskilt befriande.
Maktmänniskor utövar ofta sin makt över närstående och kan i de fallen förstärka sin manipulativa kraft även med hjälp av starka känslomässiga band.
Maktmänniskan vill ha kontroll men är däremot inte lika intresserade av sanning eller rättvisa. Maktmänniskor har ofta en iver att påpeka andras fel. Men en sådan uppgift, att påpeka fel, hade även Guds profeter. Därför behöver man se upp även på denna punkt. Även Guds Ande uppges ju ha till uppgift att avslöja sanningen ifråga om synd.
Skillnaden mellan manipulativa maktmänniskor och uppriktiga sanningssägare ligger i syftet eller målsättningen med de sanningar som framförs. På längre sikt kan man i efterhand se skillnaden genom att se på "frukterna" (resultatet). Maktmänniskan eftersträvar inte sanning.
Den manipulativa maktmänniskan försöker ofta bryta ner självkänslan hos sina offer. Målet är då att knäcka allt motstånd så att de själva kan ta över kontrollen och utöva sin makt.
Ett gott eller ett ont syfte bakom att någon påpekar fel kan ibland särskiljas genom den eventuella personliga vinningen för den som påpekar felen. Vi noterar att ingen av Bibelns profeter var kända som maktmänniskor. De levde istället ofta, men inte alltid, avskilda liv utan möjlighet att få ut någon egen vinning av de budskap de hade att framföra.
Lövås bok bedöms vara i någon mån läsvärd för den som har en viss förmåga att skilja gott från ont. Men en obetänksam läsning kan ge motsatt effekt, dvs att man börjar se maktmänniskor och "psykopater" överallt, alltså även där mod och hängivenhet för sanningen omsätts i praktisk handling.
Ett allvarligt problem i boken är att den inte använder bibliska problemdefinitioner. De ord som används för att beskriva en maktmänniska är nämligen helt avgörande för hur man skall förhålla sig till drivkrafterna bakom en sådan personlighet. Om man till exempel använder en modern psykologisk term, till exempel psykopat, riskerar man att se problemet som något "sjukt" ("kliniskt sjuk") istället för ondska. Eller kanske någon till och med kallas "obotligt sjuk", vilket därmed inte ens kan förväntas vara möjligt att göra något åt. Ett "tillfrisknande" anses ju därmed uteslutet.
Om man istället använder bibliska termer såsom "ondska" och "synd" om maktmänniskans problem, då vet alla troende kristna att problemet har en lösning, under förutsättning att den felande accepterar lösningen (ånger och förlåtelse). Även omgivningen har då skyldighet att förhålla sig till känd ondska och synd på de sätt som Bibeln lär att man skall göra, till exempel tillämpningen av Jesu befallningar i Matteus 18.
Boken skulle alltså ha varit betydligt mer läsvärd om den hade använt rätt problemdefinitioner, nämligen Bibelns ord om synd och ondska, samt Bibelns lösningar för att hantera just dessa problem.
Rolf Lampa
rolf.lampa@rilnews.org
[Texten uppdaterad 2010-01-18]
Länk: Boktext - Den Farliga Maktmänniskan
