Publicerad: 2012-07-14
Östlaestadianismen är på väg in i en djup teologisk kris och uppvisar alltfler tecken på förvirring och sekteristisk slutenhet efter år av passiv underlåtenhet av ledare och predikanter som nu försvaras med teologisk förvrängning istället för att rätta till tidigare gjorda misstag (Del 1).
Östlaestadianismen går nu mot en djup teologisk kris efter de skandalösa missförhållanden som uppdagats inom rörelsen de senaste åren. Fängelsedomarna har börjat komma men på grund av passivitet och undvikande att ta ansvar för grova missförhållanden inom vissa församlingar börjar allvarliga konsekvenser nu visa sig även i form av teologisk kreativitet från predikstolarna.
Till den senaste utvecklingen inom rörelsen hör alltså en ökad teologisk förvirring hos sådana som utifrån både en religiös samt borgerlig maktposition aktivt verkat för att tysta ner människor som drabbats av övergrepp. Märkliga nytolkningar av centrala kristna lärosatser görs rörande kristnas bemötande av överträdare inom församlingen. Saken berör även hur man hindrar överträdare att som accepterade församlingsmedlemmar fortsätta att göra orätt mot Gud och människor efter att överträdelser och övergrepp blivit kända.
Undervisningen och de aktuella nytolkningarna täcker in förhållandet till både obotfärdiga och ångerfulla överträdare och vi tror därför att ämnet för artikeln berör alla medlemmar inom den östlaestadianska rörelsen, d.v.s. både predikanter och övriga församlingsmedlemmar.
På Rilnews tror vi att sunda församlingar samt sund biblisk lära kan upprätthållas men sund lära förutsätter öppen prövning. Som exempel på sådan öppen prövning kan nämnas Luther som på sin tid förde offentlig teologisk debatt genom att "blogga" på kyrkporten i Wittenberg. Det var alltså på den mest offentliga platsen i staden, kyrkporten, som Luther publicerade sina 95 teser. Detta var Luthers sätt att inför både världen och de troende öppet ifrågasätta det som gått fel inom den kyrka han älskade.
Den Lutherska kyrkan tillämpade således från första början öppen debatt för att motverka godtyckligt hemlighetsmakeri, sluten sekterism samt despotism från makthungriga kyrkoledare.
Till bakgrunden för utvecklingen inom den östlaestadianska rörelsen hör att församlingsherdar i flera kända fall har helt överlämnat åt samhället att tillrättavisa församlingens medlemmar för moraliska och kriminella övergrepp. Detta har medfört belastning på sociala samhällsfunktioner samt rättsväsendet. Och samtidigt med detta har samma herdar gått in för att från predikstolar skuldbelägga drabbade som lämnats ensamma utan församlingen skydd från överträdarna.
Genom de östlaestadianska församlingarnas inbördes kontakter samt utbyte av resandepredikanter sprids nu mellan församlingarna i norden märkliga och motstridiga teologiska uppfattningar om hur övergrepp och kriminalitet inom församlingen skall hanteras.
Strategin bland herdarna att med teologisk omtolkning skuldbelägga dem man tidigare själv vägrat beskydda, medför naturligtvis andliga konsekvenser för alla som lyssnar på sådant, konsekvenser som inte är helt lätta att överblicka. Den östlaestadianska rörelsens ledare och predikanter inbjuds därför att dela med sig av sin bibelsyn och tolkningsmetoder i syfte att stimulera tankeutbyte mellan fler bibelläsande lyssnare.
Denna artikel föranleddes av en offentlig predikan av Martti Vähäkangas som innehöll en märklig (ny)tolkning av Jesu undervisning i Matteus 18 som behandlar kristnas skyldighet att upprätta felande bröder samt hur man hanterar överträdare som inte låter sig visas tillrätta. Predikan hölls under ett stormöte i Svanstein i slutet av juni 2012.
Budskapet i talet indikerade olyckligtvis att man inom rörelsen nu börjat tillämpa "kreativ tolkning" av centrala bibeltexter för att genom andlig skuldbeläggning tysta ner sådana inom rörelsen som nyligen drabbats av grova övergrepp och som av sina församlingar lämnats utan vare stöd eller skydd mot fotsatta övergrepp.
Det som gör just denna predikan särskilt intressant är att den aktuelle predikanten i sin hemförsamling i Skutnäs i Jakobstad upprepade gånger hävdat att församlingen inte har något ansvar eller funktion att fylla vid övergrepp på församlingsmedlemmar utförda av andra församlingsmedlemmar. Istället har sådana saker påståtts tillhöra kategorin "privata angelägenheter" som de berörda alltså hänvisas till att reda ut helt på egen hand.
Förutom att detta synssätt saknar stöd i bibeln så uppfattas naturligtvis sådana attityder av samvetslösa överträdare som tysta medgivanden om att ont beteende, trakasserier och ont förtal accepteras bland kristna. Följden har därför blivit att flera överträdare har uppmuntrats så att de med tilltagande frimodighet fortsätter att utsätta sina offer för sitt onda beteende.
Men ämnet för Jesu undervisning i Matteus 18 handlade som vi vill visa i denna artikel om två helt olika sidor av hur man håller ordning i Guds hus.
Skuldbeläggningsförsöken från predikstolarna skall även ses mot bakgrund att flera överträdare på senare tid riskerat långa fängelsestraff på grund av att samhället gjort en annan bedömning än församlingarna. Detta sammanfaller alltså med att man via predikningar sprider ett intryck av att det är överträdarna som är de drabbade och svaga.
Martti Vähäkangas är förutom predikant i Skutnäs bönehus i Jakobstad även VD för livsmedelsföretaget Oy Snellman Ab som omsätter cirka två miljarder Svenska kronor och sysselsätter drygt tusen personer. Oy Snellman Ab är arbetsgivare åt flertalet ledare och församlingsmedlemmar i Skutnäs församling samt omgivande församlingar. I egenskap av sin ställning uppfattas Martti Vähäkangas som en auktoritet som väldigt många människor lyssnar till.
Det aktuella talet av Martti Vähäkangas (den svenska tolkningen) har transkriberats och finns att läsa i sin helhet här på Rilnews (selänk). Talets huvudtext kan läsas på Rilpedias bibel i tre översättningar i Matteus 18, hela kapitlet.
Bibeltexten följer ett mönster som inte framgår av den nuvarande kapitelindelningen som tillkommit senare. I originaltexten börjar sammanhanget i kapitel 17 och avslutas i kapitel 20 och hela detta textavsnitt följer ett visst berättarmönster, en textform som kallas Kiasm. Mönstret kan liknas vid en pyramidformad "graf" som formas genom att upprepa delar av innebörden kring en huvudpoäng som man finner i grafens "spets":
A.
B.
C. <-- poängen (i pilspetsen)
B .
A.
Även den aktuella texten följer alltså ett liknande men något mer omfattande mönster som bildar en sorts innebördsmässig "pilspets" med budskapets huvudpoäng i pilspetsens mitt enligt följande *:
Jesus förutsäger sin död : Matteus 17:22-23
A. Jesus talar om att ge för intet / offra sig själv: Matt 17:24-27
B. Barn i himmelriket (tar fram som exempel, gör dem inte illa!): Matt 18:1-7
C. Offra kroppen för himmelrikets skull: Matt 18:8-9
D. Förakta inte vad Gud värderar: Matt 18:10-14
E. Du vädjar till hårdnackad skyldig broder: Matt 18:15-17
F. Avtal mellan himmel och jord (Binda och lösa) : Matt 18:18-20
E. Skyldig ödmjuk broder vädjar till dig: Matt 18:21-35
D. Förakta inte vad Gud värderar: Matt 19:1-9
C. Offra kroppen för himmelrikets skull: Matt 19:10-12
B . Barn i himmelriket (visa inte bort dem, välsigna dem!): Matt 19:13-15
A.
Jesus talar om att ge för intet / offra sig själv: Matt 19:16 -- 20:16
Jesus förutsäger sin död : Matt 20:17-19
* JETS, Journal Of The Evangelical Theological Society, 39/4 December 1996 sid 550, DAVID McCLISTER
En vanlig variant av detta berättarmönster var att dela upp budskapet i motsatspar (med motsatser i innebörd) där man inleder med att göra påståenden som "trappas upp" mot en huvudpoäng, för att sedan strax "trappa ner" igen med påståenden kring samma sorts saker som i inledningen, men andra gången från ett annat perspektiv. Man tar alltså först upp "ena sidan av saken" och upprepar sedan samma kärna genom att från "andra sidan av saken " ta fram rakt motstående egenskap. De motsatspar som ställs upp kan indelas som positiva eller negativa till en sak, som för eller emot, som påbud eller ett förbud eller liknande.
I den aktuella texten framgår tydligt hur motsatsparen har arrangerats så att berättarmönstret utmanar läsarens uppmärksamhet och urskillningsförmåga maximalt.
Även Ordets mästare Jesus lade upp sina muntliga tal enligt olika mönster, och Matteus disponerar här sitt skriftliga budskap på liknande sätt. Jesus undervisade på ett mäktigt och inträngande sätt och man missade inte poängen eller glömde hans budskap.
Innan vi analyserar själva predikningen behöver vi inte gå igenom alla aspekter av denna kiasm. Men vi behöver urskilja en tolkningsgrund som inte är godtycklig för att säkerställa att vi verkligen uppfattar vad Matteus och Jesus själva hade för uttrycklig avsikt med sitt budskap. Annars finns det risk för att vi trycker in vårt eget budskap i texten.
Vi skall därför nämna ett par av de viktigaste särdragen i texten, nämligen huvudpoängen samt de mest framträdande egenheterna hos de delar av texten som behandlas i Martti Vähäkangas predikan (Matt 18).
Huvudpoängen i kiasmen kan vi enkelt finna med hjälp av "grafen" i spetsen vid bokstaven "F". De berörda verserna finns i Matteus 18:18-20 och handlar om en överenskommelse mellan himmel och jord, där det talas om att binda och lösa. Överenskommelsen består alltså av två olika delar - binda och lösa - och den omgivande texten delas därför upp för att visa hur de två nycklarna binda och lösa skall tillämpas på rätt sätt. Det är alltså detta de två helt olika exemplen för bemötande av bröder med helt oliak sinnelag avser att förklara.
Vi noterar att åtgärderna och dess följder i de två olika exemplen är av helt olika slag beroende på vad situationen kräver. Åt de kristna ges nämligen befogenhet att lösa en ångrande syndare från hans synd när han omvänder sig. Vidare ges skyldighet att "binda" den som förbryter sig eller skadar andra (enskilda eller församlingen) utan att vara beredd att omvända sig.
Det är viktigt att notera hur samma kärnfråga belyses med exempel på sakens mest extrema motsatser. Därför visar Jesus i kiasmens första del (det första "E.") till att börja med en starkt NEGATIV situation. Exemplet handlar om hur man visar tillrätta (tillrättavisar) en felande broder som är hårdnackad och obotfärdig. Jesu visar med exemplet hur man gör om överträdaren visar sig helt oresonlig och vägrar ta emot tillrättavisning både vid enskild konfrontation och inför eller två oberoende vittnen.
Därefter nämner Jesus talets huvudpoäng (punkt F ovan) och strax efter huvudpoängen upprepas på nytt frågställningen om mellanhavande mellan bröder men nu med en broder som har en helt annan attityd till sin skuld.
I det andra exemplet ser vi en betydligt mer POSITIV situation, nämligen en ödmjuk och ångrande broder och hur Jesus vill att man skall bemöta en sådan. Jesus vill med sin övertydliga liknelse visa den skyldighet vi har att förlåta eftersom vi själva har fått förlåtet, d.v.s. "sjuttio gånger sju gånger" som Jesus uttryckte det.
I sammanhanget är det viktigt att notera att det yttersta ansvaret för att fälla domar av nödvändighet vilar på församlingen. Huvudpoängen i verserna handlar om två delar, d.v.s. både om att lösa och att binda. Och när det är fråga om att binda är medverkan av ett eller flera vittnen ett absolut krav eftersom Mose lag krävde flera vittnens närvaro. Jesus och apostlarna skulle ju naturligtvis aldrig ha undervisat emot lagens goda avsikt (observera att här inte avses de vittnen som skulle medverka vid konfrontation med syndaren, utan endast i det fall då man behövde gå så långt som att konfrontera en person inför församlingen): Mose lag krävde:
"Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre vittnens utsago skall var sak avgöras." (5 Mos 19:15)
I inledningen av kapitel 18 undervisar Jesus om nödvändigheten av omvändelse och ödmjukhet. Ämnet berör alltså inte frågan om makt, förutom att budskapets spets var församlingens makt att både lösa och binda. Därför omgavs också denna huvudpoäng av flera motstående exempel på hur den ena eller den andra delen av nyckelmakten skulle tillämpas.
Den "komplementära" undervisningen, d.v.s. de rakt motstående exemplen och motbilderna visar på ett nästan övertydligt sätt på det dubbla syftet att den "negativa" bindande delen av nyckelmakten var avsedd att tillämpas vid tillrättavisning samt för att skydda enskilda och församlingen mot oregerliga obotfärdiga syndare. Det motsatta "positiva" exemplet med en syndare som ångrar sig visar däremot hur man är skyldig att också lösa från syndens börda - när den skyldige ångrar sig och vill omvända sig.
På detta sätt försåg alltså Jesus sin församling både med medel och med undervisning om medlens rätta bruk, vilket gör det möjligt för herdar att ta ansvar för fåren genom att upprätthålla en ordnad och trygg församling där Guds barn kan få tröst, vila och beskydd.
Alla delar i undervisningen följer samma mönster. Jesus uppmanade genom extrema motstående exempel först sina åhörare att överge hårdnackade attityder (barnen) och det stolta högmod som orsakar envis obotfärdighet hos högmodiga vuxna människor. Jesus visade därför upp ett barn som exempel och motbild mot de vuxnas hårdhet eftersom barnen ännu inte hunnit utveckla de hårda attityder som vuxna så lätt fastnar i.
Jesus vände även på innebörden i detta delbudskap om barnen som förebild och varnade uttryckligen de vuxna att göra barnen illa. Berättelseformen med upptrappning, vändning och nertrappning användes medvetet av Jesus som en effektiv pedagogisk förstärkning av det muntliga budskapet. Både Jesus och Matteus tillämpar alltså samma mönster i sina budskap. Därför återkommer Matteus på nytt till barn-temat i det nittonde kapitlet även om det sammanhanget hämtas från en helt annan händelse. Texten lyder där:
"Därefter bar man fram barn till honom för att han skulle lägga händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. Då sade Jesus: "Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till." (Matt 19:13-15)
Och på detta sätt fortsätter berättarmönstret fram till tjugonde kapitlet. Jesus ramar alltså in budskapet om befogenheten att binda och lösa med undervisning om hur ödmjukhet och beredskap till sinnesändring (omvändelse) ger tillträde till Guds nåd, d.v.s. såsom Gud har förlåtit oss så skall vi förlåta dem som ångrar sig och ber om förlåtelse. De högmodiga och styvnackade däremot som leder andra i fördärv, särskilt de små och försvarslösa, dem står Gud emot.
Denna enkla dubbla sanning om Guds motstånd mot det onda och hans nåd till de ödmjuka framhålls i både GT och upprepas av apostlarna NT:
"Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd." (Ords 3:34)
"Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: "Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd."
(Jak 4:6)
"Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder... Ty "Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd".
(1 Petr 5:5)
I Del 2 av artikeln, som publiceras inom kort, skall vi gå vidare och jämföra ovanstående mot en predikan av Martti Vähäkangas över samma text (Matteus 18) där han dock lyckas vända bort nästan varje viktig poäng i den omsorgsfullt utformade undervisningen av Jesus och de poänger som Matteus ville framhäva åt oss på sitt särskilda sätt, så att budskapet istället till stora delar blev det rakt motsatta!
Östlaestadianismen står kort sagt inför ett val: Att vakna upp och rusta sig mot teologisk förvirring eller själv gå mot ökad teologisk förvirring.
[Senast redigerad 2012-09-22: Saknade ord, formuleringar]
Rolf Lampa
rolf.lampa@rilnews.org
Se även "Om kiasmer - korsflätade budskap i Bibeln"
Kommentera artikeln här nedanför eller på forumet.
