Publicerad: 2014-03-15
Boken Ansikte mot ansikte kan komma att räknas som en viktig milstolpe längs vägen till sammansmältningen av de olika bekännelserna, och kanske även religionerna, i vårt land.
Gästskribenten Lars Borgström recenserar boken "Ansikte mot Ansikte : samtal om kristen tro" av Göran Skytte och Wilfrid Stinissen. Recensenten är präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet.
Göran Skytte har, som många känner till, på senare år genomgått en intressant utveckling från ateist på den politiska vänsterkanten till att bli en av de mer kända kristna kultur personligheterna, numera med högerpolitisk hemvist. Utvecklingen tycks ha skett i olika etapper. Från att strax efter sin nyorientering ha varit uppskattad av det avfallna svenskkyrkliga etablissemanget med förre ärkebiskopen K. G. Hammar i spetsen, hamnade han sedan i dessa kretsars onåd då det blev känt att han omfattade en mer traditionell kristen tro. Om detta har Skytte berättat i sin bok Omvänd. Med beklagan har undertecknad och andra dock senare sett hur han alltmer kommit att intressera sig för och påverkas av romerskkatolsk kristendomsuppfattning. Detta blir mycket uppenbart i den bok som här skall recenseras.
Wilfrid Stinissen är en holländsk katolsk munk av karmeliterorden, verksam i Sverige sedan 1967. Hans böcker om andlig vägledning, mystik, meditation m.m. läses i många såväl kyrkliga som frikyrkliga läger och översätts även till andra språk.
Stinissen är mycket uppskattad och populär som andlig vägledare/själavårdare och Skytte reser över hela Sverige och talar inför fullsatta kyrkor bl.a. om sin väg till kristen tro. Just nu pågår en ny turné där det huvudsakliga innehållet är hämtat från samtals eller intervjuboken Ansikte mot ansikte. Vill man veta något om hur det ”rör sig”, vad som är ”på modet” i svensk kristenhet idag är därför Ansikte mot ansikte mycket talande.
Med tanke på det kraftfulla genomslag denna bok redan fått (slut på förlaget efter tre dagar) och ännu mer förmodas få efter Skyttes turnerande erbjuder boken på flera sätt en skrämmande läsning. Men låt oss först ge boken erkännande för det som är bra.
Boken är synnerligen välskriven och genomtänkt till dispositionen. Tre huvuddelar med vardera sju underavdelningar (heliga tal) utgör ramen. Att Skytte är en god journalist som kan sitt hantverk visar sig gång på gång då han lyckas fånga läsarens intresse genom att berätta olika spännande och ibland småroliga detaljer.
Stinissen, som naturligtvis är den som huvudsakligen fungerar som förmedlare av andlig kunskap i boken, är uppenbarligen en genomtänkt man som besitter djup personlig mognad. Han levererar också flera nyttiga andliga sanningar och sporrar faktiskt också läsaren till ett djupare personligt böne och andaktsliv. De sanningar som Stinissen framför rör sig dock ofta på den religiösa allmänningen och är inte specifikt kristna. Stinissen betonar själv flera gånger i positiva ordalag hur det han säger även delas av judar och muslimer, och det är klart att kristen tro delar en hel del med dessa monoteistiska religioner på den naturliga uppenbarelsens område.
Trots ovanstående kvalitéer måste ändå en varning av allvarligaste sort utfärdas för Ansikte mot ansikte. Varför? Stinissen framför en mängd både klassiska och moderna romerskkatolska villfarelser. Att det sker i en bok som är välskriven och att Stinissen ger ett mycket sympatiskt intryck gör det hela förstås bara farligare och mer förföriskt. Det som gör det förrädiskt är också den respekt och beundran för Stinissen som Skytte gång på gång ger uttryck för. Skytte vill ge läsaren intrycket av att vi här får ta del av en stor andlig mästares visdom.
Det som sägs och lärs i andliga ting måste förstås bedömas i den bibliska uppenbarelsens ljus, inte efter om det låter genomtänkt eller framförs i tilltalande förpackning. ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:10), skrev Petrus (som väl Stinissen och kanske även Skytte ironiskt nog, med tanke på att de inte följer apostelns anvisning, skulle hävda var den förste påven) och den grundregeln, sola scriptura, gäller genom alla tider.
Stinissen har dock ett löst och fritt förhållningssätt till Bibeln. Redan det faktum att Bibel 2000 används i samtalsboken är avslöjande för hur författarna accepterar bibelkritiken, alternativt är okunniga om de ateistiska principer som styrt den översättningen.
Stinissen tror inte på någon verbalinspiration utan mer på en Guds folks inspiration: ”Livet och insikten växte hos detta folk, som var lett av Gud” och så småningom satte sig några ned att skriva de sanningar som successivt vuxit fram i det kollektiva medvetandet (s 224). ”Gud dikterar inte” hävdar Stinissen men förbiser att det är just det Han faktiskt ibland gör (se t.ex. sändebrevens inledningar i Upp. 23), även om verbalinspirationen oftast sker på andra sätt. Stinissens idé om en folkets inspiration som sedan nedtecknades faller platt till marken eftersom förhållandet under gamla förbundet oftast var det att profeterna framförde sina budskap mot folket. Profeterna var röster vars ord inte alls låg i linje med det allmänna religiösa medvetandet, utan tvärtom framförde de budskap som gick på tvärs med folkets tänkande. Därför blev de också ”stenade, söndersågade eller dödade med svärd, [] led brist, blev plågade och misshandlade” (Hebr. 11:37).
Stinissens fria förhållande till Ordet lyser igenom på en rad läropunkter. T.ex. avfärdas helt lättsinnigt de sex skapelsedagarna utan någon diskussion till förmån för evolutionismen (s 57).
Vidare vill Stinissen, såsom den milde och ”sympatiske” själasörjare han är, inte tala om Guds straff över synden och syndaren. Han är medveten om att Guds Ord talar en hel del om detta, men sådant till låter sig Stinissens att enkelt gå förbi genom att hänvisa till Jesu ord: ”Jag har inte kommit för att döma, utan för att rädda världen” (Joh. 12:47, Bibel 2000). Johannes skall, såsom den siste evangelisten, efter flera decenniers meditation uttryckt sig på detta sätt som – tycks Stinissen mena – bättre än de andra evangelisternas ord fångar helheten av Jesu gärning, d.v.s. Johannes har efter långvarig begrundan ”lagt” orden i Jesu mun på ett särskilt välavvägt sätt! Man undrar då varför Johannes i samma evangelium skriver: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över Honom” (Joh. 3:36), eller varför han, också mot slutet av sitt liv, skriver om ”Lammets vrede” på domens dag (Upp. 6:16) och om de ogudaktiga som i ”evigheternas evighet” skall ”dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare” (Upp. 14:10).
”Gud är inte vred”, hävdar Stinissen och tillägger: ”Gud är alltid kärlek.” Domen sägs inte bestå i att Gud kommer att ”säga åt oss vart vi skall gå” (s 340), trots att Jesus uttryckligen betygar att Han kommer att säga till de förtappade: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41).
I linje med den moderna romerskkatolska religionsteologin driver Stinissen allfrälsningsläran (apokatastasis pantån), officiellt fördömd av traditionell katolsk kyrkolära och av alla större historiska kyrkofamiljer. Den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den athanasianska, inleds t.ex.: ”Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad” (SKB, s 48). Detta är också såväl Jesu (Joh. 14:6) som Hans apostlars (Apg. 4:12) klara undervisning.
Men Stinissen lär att inte bara de kristna kommer till Himmelen. Han tror, ”att alla människor som på ett eller annat sätt sökt det goda, sanningen, och lyssnat till sitt samvete, också kommer till himlen”. ”Också de som tillhör andra religioner?” frågar Skytte. ”Absolut.”
”Också de som inte tror på någon religion över huvudtaget, men som gjort goda gärningar?” ”Ja. På något sätt har de varit i kontakt med Gud genom sitt samvete, som säger att det är bättre att älska än att hata, att du inte skall mörda din medmänniska utan hjälpa henne. Det är Guds lag som är skriven i människans hjärta. De som har lyssnat till detta, i varje fall lite grand, blir säkert räddade. Så kommer vi att dansa med många i himlen, både med muslimer och judar…”Och buddister och hinduer…” ”Javisst, där är vi en enda stor familj” (s 347).
Vi möter här ett utslag av den moderna katolska gärningsläran (sedan Andra Vatikankonciliet 19621965) som hävdar att hedningar blir frälsta på lagens väg genom att följa sitt samvetes röst (se även Katolska kyrkans katekes, st 847 och 1 260). Stinissens utformning är oerhört mild eftersom alla som lyssnat till Guds lag som finns i hjärtat genom samvetet ”blir säkert räddade” även om de bara lyssnat ”lite grand”.
Nära samman med dessa heretiska läror hänger föreställningen om människans inre goda kärna. Arvsynden reduceras till att ”ett frö av den gamla människan finns i oss redan när vi föds” (s 242), medan Bibeln å andra sidan säger om hjärtat att det är ”bedrägligare än allt annat” och ”obotligt sjukt” (Jer. 17:9). Gudslikheten finns fortfarande kvar, säger Stinissen (s 259), medan Bibeln lär att den gick förlorad i syndafallet och återskapas först genom pånyttfödelsen (Ef. 4:24, Kol.3:10). Likt fariseismen, som räknar med en oförstörbar gudomlig ande, neschama, som den innersta och förnämsta delen av människan, likt gnosticismen, mysticismen m.m. lär Stinissen att det goda finns i djupet av varje människas hjärta.
Med en fullständigt fri och missvisande tolkning av Matt. 13:44 säger Stinissen att människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt: ”Djupast inom ditt inre bär du på enofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv.” Det handlar därför om att ”gräva upp det gudomliga ur det mänskliga”, att ”borra, dyka och gräva” (s 260). (Skall man bestämma vad åkern är i Matt. 13:44 är det lämpligast att säga att Bibeln är åkern, där skatten skall sökas. Skatten är naturligtvis Jesus, jfr Joh. 5:39).
Vi möter, föga förvånande med tanke på denna ljusa och positiva människosyn, hos Stinissen en klar synergism (även detta i samstämmighet med fariseismen): ”Vi är inte helt och hållet förstörda och vi har förmåga att arbeta med oss själva. Jag upprepar, människan är inte förstörd, hon är sårad. Det finns en brustenhet. Men hon kan fortfarande bestämma sig för och sträva efter att bli en god människa. Alltid med Guds hjälp, naturligtvis, vi kan ingenting utan honom” (s 245).
Stinissen närmar sig panteistiska föreställningar (allt är Gud och hör samman) då han säger att när man nått ned till sitt innersta jag och det hela kom mer ”igång på allvar”, ja då märker man att om man bildlikt ”talar om vatten så finns det inom oss en ocean, något som omfattar hela världen.” (s 184). Den hinduiske gurun nickar instämmande till detta och säger: ”tat twam asi”, det är du, d.v.s. brahman (världsalltet) är detsamma som atman (själen).
Det finns en hel del annat att varna för och anmärka på. Här följer endast några få saker. Den traditionella katolska skärseldsläran förs fram. Eftersom katolicismen inte likt Bibeln räknar med en skänkt rätt färdighet som syndaren ikläder sig (Jer. 23:6, Rom. 3:2122, Gal. 3:27 m.fl.) blir följden att människan måste renas efter sin död innan hon kan ingå i den eviga saligheten (s 341345).
Fariseismen räknar med tre grupper av människor: de verkligt goda, de mitt emellan (benonijim) och slutligen de verkligt onda. Katolicismen räknar på liknande sätt med 1) de som i sitt liv varit verkligt goda, d.v.s. helgonen som genast kommer till Him melen, 2) de som inte hunnit renas tillräckligt under detta liv och därför hamnar i skärselden och 3) de verkligt onda och otroende som hamnar i helvetet (Stinissen vill dock inte, som tidigare nämnts, här följa den traditionella katolska kyrkoläran).
Bibeln räknar dock till skillnad från traditionell katolicism och fariseismen endast med två grupper: de som kommer till Himmelen och de som döms till helvetet. Det är goda och dåliga fiskar (Matt. 13:48), oförståndiga och förståndiga jungfrur (Matt. 25:12), får och getter (Matt. 25:32) o.s.v. Detta har förstås att göra med att frälsningen sker genom tron allena, utan några gärningar. Till Jesus kan man bara förhålla sig på två sätt, såsom Han själv säger: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Matt. 12:30). Har man tagit emot Honom genom tron är man iklädd Frälsarens egen rättfärdighet och likt den botfärdige rövaren genast, ”idag”, utan skärseld redo för paradiset (Luk. 23:43).
Det vanliga romerskkatolska misstaget att hänföra Joh. 6 till nattvarden begås (s 280282). Joh. 6 handlar ju endast om det andliga ätandet av Kristus, inte om det sakramentala ätandet. ”Den som äter detta bröd skall leva i evighet”, säger Jesus (Joh. 6:58). Detta gäller ofelbart endast om det andliga ätandet av Kristus, d.v.s. då människan tror att Jesus utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod för hennes frälsning. Det sakramentala ätandet leder ju inte i sig till evigt liv utan kan tvärtom leda till dom, nämligen om inte det andliga ätandet samtidigt är för handen (1 Kor. 11:29). Det ätande som Jesus talar om i Joh. 6, som alltså undantagslöst leder till evigt liv, kan därför inte vara det sakramentala ätandet (se vidare SKB, s 620621). Om Kristi verkliga närvaro i nattvarden, realpresensen, handlar andra bibelställen, t.ex. 1 Kor. 10:16, men Joh. 6 gör det inte.
Förvånande är det att Stinissen inte tycks känna till vilken oerhörd hädelse Luther ansåg mässoffret vara. Det hävdas att mässoffret under reformationen inte var någon stor kontrovers eller stötesten (s 287) – medan Luther skriver följande i Schmalkaldiska artiklarna: ”Mässoffret i påvedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det står i skarpaste strid mot huvudartikeln (rättfärdiggörelse genom tron allena, min anm.) och dock i anseende står högt över och långt framför all annan påvlig avgudatjänst” (SKB, s 314). En av Luthers allra svåraste anfäktelser var att han under femton år av sitt liv så gott som dagligen hållit vinkelmässa. Han menar att han därmed bedrev avguderi (WA 38, 197, 22ff).
Vår tids ekumenism (som för övrigt prisas på flera ställen i boken) drar obönhörligen till Rom. Den här recenserade boken kommer, med all sannolikhet, ifall nuvarande trender håller i sig, i framtiden att räknas som en viktig milstolpe längs den väg som dessvärre ledde till att den stora synkretismen, sammansmältningen av de olika konfessionerna och kanske t.o.m. religionerna, kunde förverkligas i vårt land. Så viktigt därför att den som ännu är i stånd att rannsaka skrifterna gör det och likt judarna i Berea ser efter om det verkligen kan ”förhålla sig så” (Apg. 17:11) – inför en sådan prövning kommer inte Ansikte mot ansikte att hålla måttet, långt därifrån.
Lars Borgström
lars@predikan.se
Präst i Lutherska Församlingen i Stockholm.
Fotnot:
Artikeln har tidigare publicerats i den teologiska bilagan till Kyrka och Folk nr 48/10, Nya Väktaren Volym XXVIII.
.
