Publicerad: 2015-07-03
En föredetta rådgivare till USAs president berättar om den mindre kända bakgrunden till dagens besynnerliga rasistanklagelser, abortindustrin, militant feminism, HBQT-rörelsen och multikulturfixering, rasist- och faciststämpling och hatstämpling av åsiktsmotståndare i den dödsmarsch för västerlandets kultur som drabbar inte bara våra barnbarn utan även den generation som växer upp i dag.
1923 inrättade Lukacs och medlemmar av det tyska kommunistpartiet vid Frankfurts universitet ett institut för Marxism modellerad på Marx-Engels-institutet i Moskva. Efter viss eftertanke bestämde de sig för ett mindre provocerande namn, Institutet för Social Forskning. Det skulle snart komma att bli känt bara som Frankfurtskolan. År 1930 blev Max Horkheimer, en avfälling marxist och beundrare av Marquis de Sade, dess chef.
Horkheimer hade också kommit fram till att Marx hade fått saker om bakfoten. Arbetarklassen levde inte upp till sin roll som förtrupp för revolutionen. Redan höll västerländska arbetare glatt på att flytta in i medelklassen, den avskydda bourgeoisien [borgarklassen]. De hade svikit marxisterna, som inte skulle ha varit förvånade över händelserna på Wall Street i maj 1970 då radikaler och studenter, som protesterade mot Nixons kambodjanska intrång, misshandlades av byggnadsarbetare i Pete Brennans byggfackförening som Nixon senare skulle installera som sin arbetskraftssekreterare.
På Horkheimers direktiv började Frankfurtskolan omtolka marxismen i kulturella termer. Gamla fältstridshandböcker kastades ut och nya manualer skrevs. För gamla marxister var fienden kapitalismen; för nya marxister var fienden den västerländska kulturen.
För gamla marxister var vägen till makten det våldsamma störtandet av regimen, som i Paris 1789 och i S: t Petersburg 1917. För nya marxister var vägen till makten icke-våld och skulle kräva årtionden av tålmodigt arbete. Segern skulle komma först efter att den kristna tron hade dött i västerlänningens själ. Och det skulle hända först efter att institutioner för kultur och utbildning hade ockuperats och ålagts värnplikt av allierade och agenter till revolutionen. Ockupera kulturinstitutionerna i västvärlden, dess "fästningar och vallgravar" samt staten, så skulle den "yttre vallgraven" falla utan strid.
För både gamla och nya marxister kvarstod dock definitionen av moral: Vad som driver revolutionen är moraliskt, vad som hindrar den är inte det. Som forskare vid Hudsoninstitutet John Fonte skriver, Gramsci trodde på :
"Absolut historicism", vilket innebär att moral, värderingar, sanning, normer och den mänskliga naturen själv är produkter av olika historiska epoker. Det finns ingen absolut moral som är allmängiltig för alla människor utanför ett visst historiskt sammanhang; snarare, är moral "socialt konstruerat." 9
När Ronald Reagan undslapp sig sitt berömda uttalande att att sovjeterna "reserverar för sig själv rätten att ljuga, stjäla och fuska", rörde han vid en sanning som en ärlig marxist inte ihärdigt skulle bestrida, även om anmärkningen nästan orsakade ett kollektivt nervöst sammanbrott inom Statsdepartementet.10
UNGEFÄR VID DENNA samma tid, anslöt sig musikkritikern Theodor Adorno, psykologen Erich Fromm samt sociologen Wilhelm Reich till Frankfurtskolan. Men år 1933 inkräktade historien brutalt. Adolf Hitler steg till makten i Berlin och eftersom de ledande ljusen i Frankfurtskolan var judiska samt marxister passade de inte så bra ihop med Tredje riket.
Frankfurtskolan packade ihop sin ideologi och flydde till Amerika. Även en doktorand vid namn Herbert Marcuse gav sig av. Med hjälp av Columbia University satte de upp sin nya Frankfurtskola i New York City och omgrupperade sina talanger och sin energi till att undergräva kulturen i landet som hade gett dem en fristad.
Bland de nya vapen för kulturell konflikt som Frankfurtskolan utvecklade var den Kritiska Teorin. Namnet låter tillräckligt godartad men står för en praxis som är allt annat än godartad. En student av den Kritiska teorin definierade den som en "huvudsakligen destruktiv kritik av alla de viktigaste delarna av den västerländska kulturen, inklusive kristendomen, kapitalism, myndighet, familjen, patriarkatet, hierarkier, moral, tradition, sexuell återhållsamhet, lojalitet, patriotism, nationalism, ärftlighet , etnocentrism, konferens- och konservatism." 11
Med hjälp av den kritiska teorin, upprepar kulturmarxisterna gång på gång anklagelsen att västvärlden är skyldig till folkmordsbrott mot varje civilisation och kultur de stött på. Enligt den Kritiska teorin upprepar man gång på gång att västerländska samhällen är historiens största ansamling av rasism, sexism, nativism, främlingsfientlighet, homofobi, antisemitism, fascism och nazism.
Enligt den Kritiska teorin flödar västs brott från västvärldens karaktär, som formats av kristendomen. Ett modernt exempel är "attackpolitik," där "surrogat" och "nyhetsmakare" eller nyhetsfrisörer aldrig försvarar sin egen kandidat utan attackerar istället oppositionen gång på gång. Ett annat exempel på den Kritiska teorin är det obevekliga angreppet på Pius XII som delaktig i Förintelsen, oavsett volymerna av bevis som visar att anklagelsen är en lögn.
Kritisk teori framkallar så småningom "kulturpessimism," en känsla av utanförskap, hopplöshet, och förtvivlan där, även om välmående och fri, folk kommer att se sitt samhälle och land som förtryckande, onda, och ovärdig deras lojalitet och kärlek. De nya marxisterna ansåg kulturpessimism vara en nödvändig förutsättning för revolutionär förändring.
Under påverkan av den Kritiska teorin övertygade sig många ur sextiotalsgenerationen - den mest privilegierade i historien - att de levde i ett oacceptabelt helvete. In The Greening of America, som trollband senator McGovern, Justice Douglas samt Washington Post, talade Charles Reich om en "total atmosfär av våld" i USA: s gymnasieskolor.12 Detta var trettio år före [skolmassakern i] Columbine. Och Reich syftade inte på vapen och knivar:
"Ett skolprov eller test är en form av våld. Obligatoriskt gymnasium är för en generad eller rädd en form av våld. Kravet på att en student måste få ett passerkort för att gå i korridoren är våld. Obligatorisk närvaro i klassrummet, obligatoriska studier i salen, är våld."13
Erich Fromms bok Escape from Freedom (Flykt från Friheten) och Wilhelm Reichs The Mass Psychology of Fascism (Fascismens Masspsykologi) och den sexuella revolutionen, återspeglar den Kritiska teorin.
Men den mest inflytelserika boken Frankfurtskolan någonsin publicerat var The Authoritarian Personality (Den Auktoritära Personligheten). I denna Frankfurtskolans altartavla är Karl Marxs ekonomiska lagbundenhet ersatt med kulturell lagbundenhet. Om en familj är djupt kristen och kapitalistisk och styrd av en auktoritär far kan du räkna med att barnen växer upp rasistiska och fascistiska.
Charles Sykes, Senior Fellow vid Wisconsin Policy Research Center, beskriver Den Auktoritära Personligheten som "en kompromisslös anklagelse mot den borgerliga civilisationen, med förvrängningen att vad som av tidigare kritiker ansågs vara gammaldags var nu förklarat både fascistiskt och psykologiskt snedvridet."14
Där Marx kriminaliserade kapitalistklassen kriminaliserade Frankfurtskolan medelklassen. Att medelklassen hade fött fram demokrati och att medelklassens Storbritannien hade bekämpat Hitler medan Frankfurtskolans kamrater i Moskva bodde ihop med honom spelade ingen roll. Inte heller spelade det någon roll att medelklassens Amerika hade gett Adorno och hans kollegor en fristad när de hade flytt nazisterna.
Sanningen spelade ingen roll, för dessa var marxistiska ideologer, och det var bara de som definierade sanning. Efter att ha upptäckt fascismens grogrund i patriarkala familjer, identifierade Adorno nu dess naturliga livsmiljö: Traditionell kultur:
"Det är ett välkänd hypotes att mottaglighet för fascism är mest karakteristiskt som ett medelklassfenomen, att "det ligger i kulturen" och därför, att de som anpassar sig mest till denna kultur kommer att vara de mest fördomsfulla."15
Edmund Burke skrev en gång: "Jag skulle inte veta hur man utarbetar ett åtal mot ett helt folk."16 Adorno och Frankfurtskolan hade nyligen dock gjort just detta. De hävdade bestämt att individer som tas upp i familjer som domineras av fadern, som är flaggviftande patrioter och som följer den gamla tidens religion, är gryende fascister och potentiella nazister. Eftersom en konservativ kristen kultur föder fascism, måste de som är djupt indränkta i en sådan kultur bevakas noggrant mot fascistiska tendenser.
Dessa idéer har internaliserats av vänstern. Redan i mitten av 1960-talet blev konservativa och auktoriteter som fördömde eller motsatte sig revolutionen inom universitetsområdet rutinmässigt brännmärkta som "fascister." De som föddes under babyboomen följde omedvetet ett manus som löpte parallellt med partilinjen som fastställts av Moskvas centralkommitté år 1943:
"Medlemmar och frontorganisationer måste oupphörligen genera, misskreditera och nedvärdera våra kritiker. När motståndare blir alltför irriterande, brännmärk dem som fascistiska eller nazistiska eller antisemitiska... Den (negativa) associationen kommer efter tillräcklig upprepning att bli ett "faktum" i det allmänna medvetandet.17
Sedan 1960-talet har brännmärkning av motståndare som hatare eller psykiskt sjuka varit det mest effektiva vapnet i vänsterns arsenal. Här är den "hemliga formel" som beskrivs av psykologen och författaren Thomas Szasz: "Om du vill förnedra vad en person gör ... kalla honom psykiskt sjuk."18
Bakom allt detta finns en politisk agenda. Vår sjuka samhälle är i behov av terapi för att läka sig själv från sina medfödda fördomar. I en utvärdering av Frankfurtskolans Studies in Prejudice (Studier i fördomar) varav The Authoritarian Personality var den mest kända, skrev Christopher Lasch:
"Syftet med och utformningen av Studies in Prejudice dikterade slutsatsen att fördomar, en psykisk störning rotad i den "auktoritära" personlighetsstrukturen, endast kan utrotas genom att utsätta det amerikanska folket för vad som närmast liknar kollektiv psykoterapi - genom att behandla dem som patienterna på ett sinnessjukhus." 19
Detta är roten till "den terapeutiska staten" [bok av psykiatern Thomas Szasz, kritiker av bl.a. psykoterapin] - en regim där synd omdefinieras som sjukdom, brottslighet blir antisocialt beteende, och psykiatern ersätter prästen. Om fascismen ligger, som Adorno, säger: "i kulturen", då är vi alla som växte upp i den gamla Gud-och-hemlandskulturen på 1940-talet och 1950-talet i behov av behandling för att hjälpa oss att konfronteras med de fördomar och bigotterier vi marinerats i ända från födseln.
EN ANNAN AV DE insikter Horkheimer och Adorno hade var att inse att vägen till kulturellt herravälde var genom psykologisk omdaning, inte genom filosofiska argument. USA:s barn kunde formas i skolan till att avvisa föräldrarnas sociala och moraliska övertygelser såsom rasistiska, sexistiska och homofobiska, och omformade till att anamma en ny moral.
Även om Frankfurtskolan fortfar att vara obekant för de flesta amerikaner var dess idéer välkända vid lärarhögskolorna på 1940-talet och 1950-talet. Skolan förklarar öppet att huruvida barn lärde sig fakta eller färdigheter i skolan var mindre viktigt än att de utexaminerades omformade till att uppvisa rätt attityder.
När Allan Bloom skrev i The Closing of the American Mind (Stängning av det amerikanska sinnet) att "amerikanska gymnasiestudenter är bland de mest känsliga analfabeter i världen," med några av de lägsta provresultaten i världen i jämförande tentor, men de högsta poängen för känslighet i frågor som miljö, så vittnade Bloom om framgången för Frankfurtskolan.20
Föräldrar kanhända anser dagens offentliga skolor vara dyra misslyckanden där barn inget längre lär sig. Men för Frankfurtskolan är de en framgång; för barnen som kommer ut från dess uppvisar alla de rätta attityderna. När de börjar högskola går studenterna numera igenom informationsmöten där de instrueras i de nya värden man erhåller på universiteten - att få ordning på sina sinnen, som Warden sade i Cool Hand Luke.
Hur framgångsrik har kulturrevolutionen varit i att utrota de gamla värderingarna och i ingjuta nya de ungas själar? Dagarna efter Pearl Harbor sträckte sig inskrivningsköerna till flottan, armén och de marina rekryteringsbyråerna runt kvarteret. Universitetspojkar var lika väl representerade i köerna som bondpojkar.
Men dagarna efter slakten vid World Trade Center - innan en enda amerikansk soldat hade gått i strid eller innan någon enda kryssningsrobot hade avfyrats mot terroristernas basläger - hade antikrigsmöten börjat på de amerikanska universiteten.
Men betydelsen av skolornas formande av sinnena hos de unga överträffades snart av de nya medierna: TV och filmer. Som William Lind, chef för Centrum för kulturkonservatism vid Free Congress Foundation, skriver:
"Underhållningsindustrin ... har helt absorberat kulturmarxismens ideologi och predikar det i oändlighet inte bara genom predikningar utan i liknelser: Starka kvinnor klår upp svaga män, barn som klokare än sina föräldrar, korrupta präster gäckade av felfinnande dagdrivare, färgad överklass som konfronterar våldet från lägre klasseras vita, manliga homosexuella som lever normala liv. Alltihop är fabler, en omkastning av verkligheten, men underhållningsmedia gör så att det framstår som verkligt, mer verkligt än i världen strax utanför ytterdörren. 21
För att förstå hur kulturrevolutionen har förändrat vårt sätt att tänka, tro och handla försök kontrastera de värden som 1950-talets filmer som On the Waterfront, High Noon, och Shane återspeglade och förstärkte med de värden som förespråkas i dagens ledande filmer. Vid Oscarsgalan 2000 var de två mest hedrade filmerna American Beauty och Cider House Rules.
American Beauty spelades av Kevin Spacey och avbildade livet i en amerikansk förort som en moralisk ödemark. Skurken är en före detta marinsoldat som undertrycker sin homosexualitet, samlar nazistiska minnessaker, och blir en mordisk galning. I Cider House Rules porträtterar Michael Caine en lågmäld abortanhängare som står upp mot Centralamerikas trångsynthet.
USA:s massmedia har blivit belägringsvapen i kulturkriget och en stor experimentlåda för att forma USA:s ungdomar.
UNDER FEMTIOTALET saknade Frankfurtskolan en personlighet för att popularisera idéerna begravda i Horkheimers och Adornos sega prosa. In stiger Herbert Marcuse, fd OSS officer och Brandeis professor, vars ambition var att inte vara bara en ordens man utan en revolutionär handlingens man.
Marcuse tillhandahöll svaret på Horkheimers fråga: Vem kommer att spela proletariatets roll i den kommande kulturrevolutionen? Marcuses kandidater: radikala ungdomar, feminister, svarta militanta, homosexuella, de alienerade (de i utanförskapet), de asociala, tredje världens revolutionärer, alla de arga rösterna av de förföljda "offren" i väst.
Detta var det nya proletariatet, den underklass som skulle störta den västerländska kulturen. Bland de "förtryckta" potentiella rekryterna för sin revolution hade Gramsci själv inkluderat alla de "historiens marginaliserade grupper... inte bara ekonomiskt förtryckta, utan även kvinnor, etniska minoriteter och många 'kriminella.' "22
Charles Reich var ett eko av Marcuse och Gramsci: "Ett de sätt som den nya generationen kämpar för att känna sig som utanförstående, är att identifiera sig med de svarta, med de fattiga, med Bonnie och Clyde, och förlorarna i denna värld"23
Av en tillfällighet, nominerades år 1968 Bonnie och Clyde, en film som romantiserade två perversa mördare, till en Oscar, och två av Reichs "förlorare," Sirhan Sirhan och James Earl Ray uppnådde odödlighet med morden på Robert Kennedy och Dr King.
Tidigare samhällen hade undergrävts av ord och böcker, men Marcuse trodde att sex och droger var överlägsna vapen. I boken Eros and Civilisation uppmanade Marcuse till en universell omfamning av lustprincipen. Avvisa kulturell ordning helt och hållet, sade Marcuse (detta var hans "Great Refusal", "Stora Vägran"), och vi kan skapa en värld av "polymorf perversitet" (månsidig perversitet). 24
När miljontals baby-boomare översvämmade universiteten kom hans ögonblick. Marcuses böcker konsumerades. Han blev en kultfigur. När eleverna revolterade i Paris 1968 bar de banderoller som proklamerade "Marx, Mao och Marcuse."
"Make love, not war" var Marcuses egen inspirerade slogan. I One Dimensional Man förespråkade han en utbildningspedagogisk diktatur. I "Repressive tolerance", efterlyste han en ny "befriande tolerans" som innebär "intolerans mot rörelser från höger och tolerans av rörelser från vänster."25
Full av Marcusiansk övertygelse ropade sextiotalets studenter ner försvararna av USA:s krigsansträngning i Vietnam och välkomnade radikaler som vinkade med Vietcong-flaggor. På vissa universitet kan idag villkorligt frigivna mördare hitta mer mottaglig publik än vad konservativa kan. Den dubbelmoral mot vilken högern rasar, och som tillåter att konservativa ställs vid skampålen för synder som vänstern får förlåtet, är "repressiv tolerans" i full aktion. Marcuse dolde inte vad han avsåg. I Carnivorous Society (Köttätande Samhälle) skrev han:
"Man kan med rätta tala om en kulturrevolution eftersom protesten riktas mot hela kulturetablissemanget ... det finns en sak vi kan säga med fullständig säkerhet. Den traditionella idén om revolutioner och den traditionella strategin för revolutioner har upphört. Dessa idéer är gammaldags ... vad vi måste ta på oss att uträtta är en typ av diffus och spritt sönderfall av systemet.26 Det "diffusa och spridda sönderfallet av systemet" innebär inget mindre än avskaffandet av Amerika. Likt Gramsci hade Marcuse överskridit Marx.
Den gamla marxistiska visionen av arbetstagare som reser sig upp för att störta sina kapitalistiska härskare var igår. Idag skulle Herbert Marcuse och hans anhängare sätta stopp för den korrupta västerländska civilisationen genom att ockupera dess kulturinstitutioner och omvandla dem till organ för omskolning och revolution. Som Roger Kimball, författare och redaktör på New Criterion, skriver: "Inom ramen för de västerländska samhällena, betydde den "långa marschen genom institutionerna" - med Herbert Marcuses ord - "arbete mot de etablerade institutionerna medan du arbetar i dem."
Det var i första hand på detta sätt - genom insinuationer och infiltration snarare än konfrontation - som motståndskulturens drömmar hos radikaler som Marcuse har segrat. 27
Hos kulturmarxister rankas ingen ideologisk fråga högre än avskaffandet av familjen, som de föraktade som en diktatur och inkubatorn för sexism och sociala orättvisor. Fientlighet till den traditionella familjen var inte ny för marxister. I The German Ideology skrev Marx själv att patriarkala män anser fruar och barn främst som egendom.
I Origin of the Family (Familjens Ursprung), Private Property (Privat Egendom) och State (Staten), populariserade Engels den feministiska övertygelsen om att all diskriminering mot kvinnor frambringas av den patriarkala familjen.
Erich Fromm hävdade att skillnaderna mellan könen inte var inneboende utan en fiktion skapad av den västerländska kulturen. Fromm blev grundare av feminismen. För Wilhelm Reich utgör "den auktoritära familjen en auktoritär stat i miniatyr .... Familjär imperialism ... återskapas i nationell imperialism."
För Adorno var den patriarkala familjen fascismens vagga. För att skära halsen av familjen med fadern som sitt huvud förespråkade Frankfurtskolan alternativen matriarkat, där mamman styr hönshuset, och "androgyn teori", där manliga och kvinnliga familjeroller görs utbytbara, och även bakvänds.
Kvinnoboxning, kvinnor i strid, kvinnliga rabbiner och biskopar, Gud som en hon, Demi Moores GI Jane, Rambo-liknande Sigourney Weaver som tröstar en skräckslagen och inställsam manlig soldat i Aliens, och alla filmer och shower som skildrar kvinnor som tuffa och aggressiva och män som känsliga och sårbara, vittnar om framgången för Frankfurtskolan och den feministiska revolutionen som den hjälpte till att förlossa.
Liksom Lukacs trodde Wilhelm Reich att sättet att förstöra familjen var genom revolutionär sexualpolitik och tidig sexualundervisning. Uppdykandet av sexualundervisningen i grundskolor i Amerika står i skuld till Lukacs, Reich, och Frankfurtskolan.
I THE DEATH of the West (Västvärldens död) måste Frankfurtskolan hållas
som en huvudmisstänkt och främsta medbrottsling. Propagandaangreppet på
familjen som den förespråkade har bidragit till en kollaps av familjen.
Kärnfamiljer utgör idag mindre än en fjärdedel av de amerikanska
hushållen. Och kvinnors frigörelse från de traditionella rollerna som
hustru och mor som [Frankfurt]skolan var bland de första att bekämpa, har lett till
ett förnedrande och en nedgradering av dessa roller i det amerikanska
samhället.
Miljontals västerländska kvinnor delar nu feministernas fientlighet mot äktenskap och moderskap. Miljoner har antagit rörelsens agenda och har inte för avsikt att gifta sig och ingen lust att skaffa barn. Deras omfamning av Marcuses Pleasure Principle (Lustens Princip), deras arbetsturer inom den sexuella revolutionen, betyder att äktenskap skjuts upp. Och som våra skilsmässo- och födelsetal visar är även äktenskap som ingåtts mindre stabila och mindre fruktbara.
I de befolkningsminskande nationerna i Europa, även i de gamla katolska länderna, är användning av preventivmedel nästan universell. Preventivmedel, sterilisering, abort och dödshjälp är de fyra ryttarna i "dödskulturen" mot vilken Påven kommer att rasa mot till sina dagars slut. P-piller och kondom har blivit kulturrevolutionens hammare och skära. På 1950-talet hotade Chrusjtjov, "Vi kommer att begrava dig." Men vi begravde honom.
Men om inte västerlänningen hittar ett sätt att stoppa sina kollapsande födelsetal kommer kulturmarxismen lyckas där sovjet marxismen misslyckades; för i en rapport 1998 om avfolkningen av Europa knöt påvens Påvliga Råd för Familjen kulturpessimism direkt till infertilitet.
En återgång till en högre fruktsamhet i de länder vars fertilitet för närvarande minskar kan endast förväntas om det sker en förändring i "mood" (sinnesstämning) i dessa länder, en övergång från nuvarande pessimism till ett sinnestillstånd som kan jämföras med den för baby-boom-eran under en tid präglad av efterkrigstidens återuppbyggnad.28 Någon sådan "humörförändring" är fjärran från synbara på den gamla kontinenten, där födelsetalen fortsätter att falla.
Genom att hjälpa till att undergräva familjen och framkalla kulturpessimism kan Frankfurtskolans göra anspråk på en del av äran för att ha assisterat västvärldens självmord. Sålunda hjälpte en liten skara avhoppade marxister undergräva den amerikanska kulturen och påbörja dekonstruktionen av vår republik.
På arkitekten Christopher Wrens gravsten står skrivet: "Lector, si Monumenta requiris, circumspice."29 ("Läsare, om det är monument du söker, se dig om.") Så det kan sägas om Lukacs, Gramsci, Adorno och Marcuse, fyra som skapade en revolution.
På en tredjedels sekel, har något som fördömdes vara en motkultur blivit den dominerande kulturen, och vad som var den dominerande kulturen har blivit enligt Gertrude Himmelfarbs fras, en "oliktänkande kultur."30 [i Sverige även känd som "Vi som gilla olika" övers. anm.]
Amerika har blivit en ideologisk stat, en "mjuk tyranni " där den nya ortodoxin påtvingas, inte av polisagenter utan av populärkulturens inkvisitorer. Vi ser det i det obligatoriska kravet på "sensitivitetsträning" i det militära, i näringslivet och i regeringen. Slå på TV:n och se efter. Revolutionens värderingar dominerar mediet. Den Politiska Korrektheten (PK) styr.
Utmanande av vår nya ortodoxi betecknas som "hets mot folkgrupp", och brist på respekt för deras dogmer ses som ett tecken på psykisk sjukdom. "För John Rocker till en psykiater!" (Rocker, en känd baseballspelare som gjorde rasistiska uttalanden).
För några år sedan beskrev en spefågel USA:s universitet som "öar av totalitarism i ett hav av frihet." Nu har även havet blivit ogästvänligt. Emily Dickinson talade till vår tid såväl som till hennes egen: Samtyck - och du är vid dina sinnen, Hys betänkligheter - och du är rakt av farlig och slås i kedjor.31
Politisk korrekthet (PK) är kulturell marxism, eller kulturmarxism, en regim till för att straffa avvikande åsikter samt stigmatisera socialt kätteri som inkvisitionen straffade religiöst kätteri. Dess varumärke är intolerans. Genom att klassificera sina motståndare som hatare eller psykiskt sjuka, skriver journalisten Peter Hitchens i sin klagan över sitt land Avskaffandet av Storbritannien, imiterar den nya regimen Sovjetunionens Serbsky-institutets metoder, vilka brukade klassificera politiska dissidenter som Natan Sharansky som galna innan de låste in dem i på ett psykiatriskt sjukhus.32
Det som amerikanerna beskriver med den "luddiga frasen ... politisk korrekthet", säger Hitchens, är "det mest intoleranta tankesystem som dominerat de brittiska öarna sedan reformationen."33 Som det är även i USA. Att motsätta sig positiv särbehandling kvalificerar en som rasist.
Att insistera på att det finns roller i samhället olämpliga för kvinnor, såsom Hangarfartygspilot, är att bli stämplad som sexistisk. Om du tror att invandringen är alldeles för hög för vår sociala sammanhållning är du en nativist eller främlingsfientlig. År 1973 mobbades American Psychiatric Association av militanta förespråkare för homosexuellas rättigheter till att avlista homosexualitet som sjukdom. Nu anses alla som anser att det är en sjukdom lida av en sjukdom i själen kallad homofobi.
"Homosexuella handlingar är emot naturens lag" sade påven Johannes Paulus II medan tusentals marscherade på en internationell gay pride-dag i Rom.34 "Kyrkan kan inte tysta sanningen, eftersom det ... inte skulle hjälpa till att urskilja vad som är gott och ont." 35 Detta återupprepande av katolsk morallära medför brännmärkning av påven och alla dem som accepterar denna undervisning som sanning, som homofobiska.
Forskaren och författaren Paul Gottfried kallar det för "avhumaniseringen av oliktänkande."36
Ord är vapen, sade Orwell. För traditionalister återstår att finna effektiva motåtgärder. Genom att kalla en fiende rasist eller fascist behöver du inte längre besvara hans argument. Han tvingas försvara sin karaktär. I en domstol är anklagade oskyldiga tills motsatsen bevisats. Men om anklagelsen är rasism, homofobi eller sexism förutsätts idag att man bär skuld. Oskuld måste bevisas av den anklagade bortom rimligt tvivel.
Orwell hörde ordet "fascist" användas så ofta att han antog att om Jones kallar Smith för fascist så menade Jones "Jag hatar Smith!" Men om Jones hade sagt: "Jag hatar Smith" skulle han ju uppvisa okristligt hat. Genom att kalla Smith för en fascist behöver han inte förklara varför han hatar Smith eller inte kan klå Smith i debatten; han har tvingat Smith att bevisa att han inte är en smygbeundrare av Adolf Hitler.
Huey Long hade rätt. När fascismen kommer till Amerika kommer den att komma i namn av antifascism.37
ATT LUKACS GRAMASCI, Adorno, Marcuse och Frankfurtskolan hade enormt inflytande på USA: s kulturella och intellektuella historia är obestridligt. Men till skillnad från bolsjevikerna stormade de inte Vinterpalatset, tog inte makten, och påtvingade inte sina idéer med våld och terror. De var inte jättar som Marx, som människorna bringade sin hyllning. Få amerikaner vet ens vilka de var. Inte en, inte ens Marcuse, var en Paulus, en Luther eller en Wesley.
De var intellektuella avfällingar och moraliskt missanpassade ja, men de var också män som tänkte "utanför boxen" och satte i omlopp idéerna om hur en framgångsrik revolution kunde lanseras i väst, mot väst. Och deras idéer har segrat.
USA:s elit, som kanske inte ens i dag vet vem Frankfurttänkarna var, har tagit till sig deras idéer som kattmynta. Amerikaner som idag accepterar dessa idéer kan inte veta att de kläcktes i en marxistisk plantskola i Weimartyskland eller tänktes ut i ett fascistisk fängelse i Mussolinis Italien, eller att deras syfte var att undergräva vår kultur och välta vår civilisation över ända.
Men det väcker frågan: Varför var Amerika på 1960-talet, om fortfarande ett land nedsänkt i dess judisk-kristna arv, historia, traditioner och trosuppfattningar, mottaglig för en så revolutionerande agenda?
Det är sant att en liten del av USA:s elit, före och under den stora depressionen, blev delaktig i vad franske författaren Julien Benda kallade förräderi av de intellektuella.38 De föraktade det kristna kapitalistiska Amerika där de bodde. Men varför slog idéer av kulturella förrädare rot i mellan-Amerika? Varför lockar de till efterföljd bland barn i den så kallade Bästa Generationen som hade besegrat Hitler? Varför tar så många unga fortfarande till sig det?
Var Amerika på moralisk drift under sextiotalet, sökande efter något nytt att tro på, ett nytt sätt att leva? Var virket i det gamla huset ruttet? Var en revolution oundviklig? Var de unga och många av deras lärare helt enkelt trötta på kraven inom den gamla moraliska ordningen och letade efter ett sätt att säga adjö till allt detta? Klev de allihopa bara ombord på första bästa tåg som drog genom stan?
Förvisso vad Frankfurtskolan inte ensam om att drömma om samt att planera en social revolution. På 1930-talet tänkte många intellektuella i samma banor och kom till samma slutsatser. Här är en passage ur årsboken för Föreningen för Nationell Utbildning år 1937 (National Education Association):
"Det nuvarande kapitalistiska och nationalistiska skolsystemet har ersatts endast på en plats - Ryssland - och den förändringen genomfördes genom revolution. Därför tyder historiens dom på att vi sannolikt kommer att behöva en revolution för social förändring av viktig och omfattande karaktär."39
Margaret Sanger, grundare av Planned Parenthood (barnbegränsning) var en mer känd radikal än någon ur Frankfurtskolan och hon hade försmak för deras idéer:
"Födelsekontroll vädjar till den avancerade radikalen eftersom den förväntas underminera de kristna kyrkornas auktoritet. Jag ser inte mindre fram emot att en dag få se mänskligheten befriad från kristendomens tyranni än kapitalismen."40
Skulle sextiotalsrevolutionen ha svept över Amerika hade Gramsci aldrig skrivit Prison Notebooks och hade Adorno och Marcuse aldrig tagit sig ut ur Tyskland? Var Lukacs, Gramsci, Adorno och Marcuse oumbärliga män? Förmodligen inte, men de utarbetade den strategi och taktik för en framgångsrik marxistisk revolution i väst, och den kultur de föresatte sig att förstöra är inte längre den dominerande kulturen i Amerika eller västvärlden. De började sina liv som utstötta och kan sluta på den vinnande sidan av historien.
VARFÖR LYCKADES de? Fyra element samlades på sextiotalet för att skapa den kritiska massa som exploderade likt Dr Oppenheimers apparat i New Mexicos öken vid Gordo.
Först var "budskapet i flaskan", som Frankfurtskolans män kallade sina idéer. Och medan deras idéer grodde, arbetade andra amerikaner, alienerade från en kristen och kapitalistisk kultur, självständigt med liknande strategier och idéer för att undergräva kulturen och avskaffa det gamla Amerika de hade kommit att avsky. Närda under årtionden började dessa idéer blomma på 1960-talet.
För det andra anlände till universiteten, med början 1964, en stor kohort av ungdomar som hade upplevt vare sig svårigheter eller krig. Den kulturella revolutionen hade nu en stor, infångad och mottaglig publik. Bortskämda och rika, sorglösa, tillitsfulla, befriade och uttråkade var dessa unga människor redo för uppror. Och att svälja guldfisk var inte vad de hade i åtanke.
Som den konservativa forskaren Robert Nisbet påminner oss, uttråkning "är en av de mest påträngande och universella [av de] krafter som har format mänskligt beteende," och "urvalet av olika botemedel för eller avbrytande av tristess är omfattande."41 Främst bland dem är sex, narkotika och revolution. På 1960-talet mötte de som Arnold Toynbee kallade ett "internt proletariat" av studenter, uttråkade av sina studier, forskarhandledare, uttråkade av sina undersåtar och oinspirerade liv - en brännbar blandning.
För det tredje kunde 1960-talets TV förmedla taktik och triumfer av universitetsradikaler och urbana revolutionärer direkt till sina likar. Och mediet, nu mognat och inte längre femtiotalets förläning av Howdy Doody och Matt Dillon, kunde inte bara överföra nya idéer, det kunde även förstärka dem genom att skapa nya visuella verkligheter.
Det fjärde oundgängliga elementet var Vietnam. Om kriget innebar offer, blodsutgjutelse, kanske död, så ville Woodstockgenerationen inte ha någon del i det. Vad Marcuse erbjöd var en intellektuell täckmantel för feghet, ett moraliskt argument för simulering, ett sätt att kringgå (den militära) inkallelsen medan de kände sig överlägsna dem som for.
De "riktiga hjältarna" i detta krig, sade senator Fulbright och New York borgmästare John Lindsay, finns i Kanada. Budskapet nådde mottagliga öron hos Ivy League och inte bara där.
Slutligen bröts det gamla amerikanska etablissemanget samman av Vietnam-krigets kvarnhjul - det krig som liberalismen dragit igång och inte kunde vinna - och dess moraliska auktoritet krossades inför ögonen på de unga. Vägen till makten var därmed öppen för motkulturens politiska farkost, McGovern-kampanjen 1972, var bland de mest entusiastiska arbetare fanns en ung Bill Clinton, de stolta och förebilderna inom Woodstock generationen.
MEN ALLT DETTA väcker en större fråga: Är döden hos en religiöst baserad kultur oundviklig när ett samhälle når allmänt utbredd rikedom? När en nation har övervunnit sina barndoms svårigheter samt tonårens kamp och mannaålder och börjar producera ett liv i lättja och lyx, börjar det då naturligen duka under för en sjukdom i själen som leder till dekadens, nedgång och död?
"Amerika är det enda land som har gått från barbari till dekadens utan civilisation däremellan", sade Oscar Wilde.42 Hade mannen en poäng?
Jacques Barzun menar att sextiotalsgenerationen helt enkelt fortsatte där tjugotalsgenerationen slutade. En period präglad av sex, sprit och jazz ledde naturligen till en tid präglad av sex, droger och rock and roll. Bara det att degenerationen blev avbruten av en påträngande verklighet av depression, världskrig samt det kalla kriget.
När 1950-talet var till ända tog en ny generation vid där det brölande tjugotalets hop hade lämnat av när marknaden kraschade år 1929. Men om än sextiotalets hedonism flöt fram ur hedonismen från förbudstiden så finns dock följande skillnad: 1920-talets generation hatade inte Amerika.
Några få "Förlorade Generationen"-skrivare flydde landet, men 1920-talets sociala rebeller var inte revolutionärer. När allt kommer omkring så valde de (presidenterna) Harding, Coolidge och Hoover i de största republikanska jordskreden i historien. Sextiotalets intelligentia var annorlunda. Som Eric Hoffer skrev: "Ingenstans i dagsläget råder det en sådan måttlös avsky för sitt land bland utbildade människor som i Amerika."43
Efter kollapsen av det sovjetiska imperiet frågade Time Magazine: "Kan högern överleva framgång?"44 Time citerade en konservativ forskare som sade, "Det är ett tecken på en enorm triumf att det inte finns några uppeggande frågor för konservativa i dag."45 "Inget kunde vara längre från sanningen", svarade James Cooper, redaktör för amerikanska Arts Quarterly. "En viktig eggande fråga för konservativa, ja, för alla amerikaner... den stora oavslutade uppgift som president Reagan hänvisade till i sitt avskedstal till nationen ... är att återta kulturen från Vänstern ...."46
Medan de flesta konservativa hade utkämpat det Kalla kriget hade ett litet antal hållit nere den glömda fronten, kulturkriget. Cooper vädjade till de konservativa att ta upp kulturkriget som sin nya huvuduppgift och talade om redan förlorade territorier. För sjuttio år sedan skrev den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891-1937) att den viktigaste uppgiften för socialismen var att "fånga kulturen." Vid slutet av andra världskriget hade den liberala vänstern lyckats kapa inte bara konsten, teatern, litteraturen, musiken och baletten, men också de rörliga bilderna, fotografin, utbildningen och media.
Genom sin kontroll av kulturen dikterar vänstern inte bara svaren utan även frågorna. Kort sagt kontrollerar de den kosmologiska apparat med vilkens hjälp de flesta amerikaner uppfattar innebörden av händelser. Denna kosmologi är baserad på två stora axiom (grundsatser): det första är att det inte finns några absoluta värden i universum, inga normer för skönhet och fulhet eller gott och ont. Det andra axiomet är - i ett gudinneuniversum - att vänstern äger den moraliska överlägsenheten som den slutliga skiljedomaren av människans aktiviteter.47
De konservativa ignorerade Cooper upprop. I stället kämpade de mot nationell sjukförsäkring och för NAFTA och WTO. "Högern röstade med fötterna", säger Samuel Lipman, utgivare av det New Criterion.48 Cooper tillade: "De konservativa återvände till att tjäna pengar och kalla kriget-strategier, rätade ut sina George Stubbs etsningar av engelska fullblods hästar på sina kontorsväggar, och glömde hela saken. När allt kommer omkring, resonerade de, hur viktigt är kultur egentligen?"49.
"Där en mans plånbok är kommer hans hjärta också att vara." Hjärtana hos många inom högern ligger i att begränsa marginalskatterna och eliminera kapitalinkomstskatten. Bra frågor att driva förvisso. Men vad gagnar det människan, om hon vinner hela världen men lider förlusten av sitt land? Är huruvida BNP stiger med 2 eller 3 eller 4 procent lika viktigt som om den västerländska civilisationen består eller inte och vi förblir en nation under Gud och ett folk?
Med de kollapsande födelsetalen, öppna gränser och den anti-västerländska multikulturalismens triumf, det är vad det handlar om idag - Amerikas överlevnad som nation, separat och unik, samt den västerländska civilisationen själv - och alltför många konservativa har lämnat sin post utan tillstånd ("AWOL") i vårt livs sista stora strid.
Så, låt oss fundera över vad västerlandets dödsmarsch innebär, inte bara för framtida århundraden, men redan i detta århundrade, och inte bara för våra barnbarn, utan för den generation som växer upp i dag.
Textutdraget hämtat ur "The Death of The West", av Patrick J. Buchanan, 2001 kap 4.
Fritt översatt av Rolf Lampa, 3:e Juli 2015. Rubriker samt fetstilsmarkeringar ej i originaltexten.
9 John Fonte, “Why There Is a Culture War,” Policy Review, December 2000 and January 2001, p. 17.
10 “Transcript #2077: War Powers Debate,” The MacNeil/ Lehrer NewsHour, September 13, 1983.
11 Raehn, p. 2.
12 Reich, p. 148.
13 Ibid.
14 Charles J. Sykes, A Nation of Victims (New York: St. Martin’s Press, 1992), p. 54.
15 Ibid.
16 Patrick J. Buchanan, “Americans Need Not Fear United Germany,” Toronto Star, October 16, 1989, p. A18.
17 Stephen Goode, “Radical Leftovers,” Insight on the News, November 22, 1999, p. 10.
18 Sykes, p. 54.
19 Christopher Lasch, The True and Only Heaven: Progress and Its Critics (New York: W. W. Norton & Company, 1991), p. 447.
20 Jim Nelson Black, When Nations Die (Wheaton, Ill.: Tyndale House Publishers, 1994), p. 77.
21 William Lind, “Turn Off, Tune Out, Drop Out: A Cultural Conservative’s Strategy for the 21st Century,” Against the Grain, Free Congress Foundation, Washington, D.C., 1998.
22 Fonte, p. 16.
23 Reich, p. 276.
24 William Lind, “Origins of Political Correctness,” Address to Accuracy in Academia’s Annual Summer Conference, George Washington University, July 10, 1998.
25 John Leo, “Where Double Standards Are Accepted, Washington Times, August 5, 2000, p. A 12.
26 Herbert Marcuse, The Canrivorous Society; cited by Raehn, p. 3.
27 Roger Kimball, The long March (San Francisco, Calif.: Encounter Books, 2000), p. 15.
28 “Declaration by the Pontifical Council for the Family on Decrease of Fertility in the World,” February 27, 1998, p. 3.
29 John Burgess, “Remembering Wren,” Washington Post, June 14, 1998, p. El.
30 Gertrude Himmelfarb, “Two Nations or Two Cultures? Party Differences Not as Stark as Cultural Differences,” Commentary, January 1, 2000, p. 29.
31 F. O. Matthiessen, ed., The Oxford Book of American Verse (New York: Oxford University Press, 1950), p. 415.
32 Peter Hitchens, The Abolition of Britain (San Francisco, Calif.: Encounter Books, 2000), p. viii.
33 Ibid., p. 3.
34 Linda Massarella, “Angry Pope Slams Rome’s Gay Fiesta as a Bitter ‘Insult,’” New York Post, July 10, 2000, p. 20.
35 Ibid.
36 Patrick J. Buchanan, “Dehumanization of Dissent,” Washington Times, February 8, 1999, p. A16.
37 Lionel Van Deerlin, “The Dynasty of Huey Long,” San Diego Union-Tribune, February 28, 1985, p. B1.
38 Julien Benda, La Trahison des Clercs: The Treason of the Intellectuals (New York: W. W. Norton & Company, 1969).
39 Broadcast of American Dissident Voices, “The NEA’s Anti-American Agenda Threatens Our Nation,” March 13, 1993.
40 Walter Adolphe Roberts, “Birth Control and the Revolution,” Birth Control Review, June 1917, p. 7.
41 Robert Nisbet, Prejudices: A Philosophical Dictionary (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1981), p. 22.
42 Travis LeBlanc, “Western World Not Doomed After All,” University Wire, November 3, 1997.
43 Eric Hoffer, First Things, Last Things (New York: Harper & Row, 1971), p. 71.
44 Laurence Barrett, “Can the Right Survive Success?” Time, March 19, 1990, p. 16.
45 Ibid.
46 James E. Cooper, “The Right Agenda: Recapture the Culture,” American Arts Quarterly, Spring/ Summer 1990, p. 3.
47 Ibid.
48 Ibid.
49 Ibid.
