Publicerad: 2024-11-03
Originalartikel av MidWesternDoctor, 16 september 2024.
Först publicerad på författarens hemsida "The Forgotten Side of Medicine."
Publiceras här i svensk översättning med artikelförfattarens tillstånd , 2024-11-04.
Artikeln i korthet:
• DMSO (Dimetyl Sulfoxid) är en anmärkningsvärt säker kemikalie som skyddar celler från stressfaktorer som kan vara dödliga (t.ex. frysning, sveda, stötvågor, ischemi). Eftersom hjärtat, hjärnan och ryggmärgen är särskilt känsliga för skador, kan DMSO producera mirakulösa resultat för dessa tillstånd.
• Användningen av DMSO förändrar fullständigt behandlingen av stroke (inklusive hjärnblödningar), hjärtinfarkter och ryggmärgsskador. Om inte FDA (Federal Food Administration, motsvarande Medicinalstyrelsen i Sverige) saboterat användningen av DMSO, som kommer att visas här, skulle miljoner ha kunnat skyddas från livsvariga funktionshinder och förlamningar, förutom att otaliga liv hade kunnat räddas.
• DMSO har ett flertal anmärkningsvärda egenskaper. Till exempel stabiliserar det proteiner och behandlar därmed många utmanande proteinsjukdomar (t.ex. amyloidos och många genetiska störningar).
•Många tillstånd DMSO-behandlingar anses vanligtvis vara obotliga. I den här artikeln kommer jag att fokusera på DMSO:s anmärkningsvärda användbarhet för de tillstånd som svarar bäst på intravenös DMSO (t.ex. en mängd olika cirkulationsstörningar som åderbråck eller Raynauds) och komplexa neurologiska störningar (t.ex. Downs syndrom, utvecklingsförsening, ALS, Alzheimers sjukdom). , Parkinsons), tillsammans med hur man administrerar IV DMSO och DMSO strokeprotokoll.
Om jag vore strandsatt på en öde ö eller visste att världen håller på att gå under och jag bara kunde ta med mig några få behandlingsformer så skulle en av dem utan tvekan vara DMSO. Detta beror på att:
• DMSO behandlar ett brett spektrum av svåra sjukdomar som annars ofta är obotliga och ofta dödliga eller leder till en livslång bestående funktionsnedsättning.
• DMSO behandlar effektivt akuta skador och rehabiliterar kroniska muskel- och skelettbesvär (t.ex. artrit). På grund av detta är DMSO en av de bästa "smärtmedicinerna" som finns och har gjort det möjligt för många att få tillbaka sina liv.
• DMSO har en mängd unika egenskaper som öppnar upp en helt annan dimension till hur medicin kan utövas.
• DMSO är en av de säkraste medicinskt aktiva substanserna som finns.
Anmärkningsvärt nog så erkändes detta på 1960-talet och DMSO tog nationen med storm (t.ex. ropade folk överallt efter det, bensinstationer annonserade ofta om att de sålde det, och tiotusentals forskningsstudier utfördes av entusiastiska forskare runt om i världen). Men nu, förutom att det är en laboratoriekemikalie eller en alternativ terapi som vissa människor använder för ledvärk, är det få som ens är medvetna om DMSO:s existens.
Detta berodde på att FDA förde ett flera decennier långt krig mot DMSO (trots utbredda protester från kongressen och allmänheten) vilket jag tror var det värsta som FDA någonsin har gjort mot landet.
Eftersom jag är unikt positionerad för att presentera många av medicinens bortglömda sidor för allmänheten, har jag länge känt att DMSO-historien måste berättas. Men samtidigt, eftersom det finns en mängd data om detta ämne ville jag försäkra mig om att jag respekterade betydelsen av ämnet för att kunna presentera det korrekt. Av denna anledning har jag ägnat de senaste tre månaderna åt att läsa och ordna tusentals sidor litteratur. Eftersom det finns så mycket att säga om detta ämne så kommer denna artikelserie att delas upp i flera delar. I denna första del kommer jag att täcka nyckelegenskaperna hos DMSO och de utmanande tillstånd där det ger de mest djupgående fördelarna.
Dimetylsulfoxid består av två metylgrupper, som namnet antyder, samt en syreatom bunden till svavel. Denna enkla kemikalie och dess nedbrytningsprodukter finns i naturen (t.ex. kan de hittas i små mängder i mjölk, tomater, te, kaffe , ölmusslor samt i kokt majs , och även havets salta lukt beror delvis på mikroalger nära ytan som skapar dimetylsulfoxid där en del gör det även i regnväder).
Därefter oxideras eller reduceras DMSO i kroppen med den oxiderade formen (MSM) som det primära slutstadiet (mer allmänt känd under namnet methylsulfonylmethanethe (Dimetylsulfon) eller MSM – ett vanligt ledläkningstillskott), medan den reducerade formen DMS (som naturligt finns som spårbara mängder i kroppen) är den mer ökända metaboliten, detta eftersom den är ansvarig för DMSO:s karakteristiska "bieffekt" - en distinkt vitlöks eller musselliknande lukt eller smak som utsöndras genom munnen samt huden, vilket vissa individer har svårt att tolerera (och tvingar vissa långvariga DMSO-användare att vara kreativa med hur de ordnar sina sociala liv). Denna effekt varar vanligtvis några timmar, men kan i vissa fall vara upp till 72 timmar och verkar återspegla kroppens allmänna hälsa (allt eftersom människor detoxar så minskar deras DMSO-lukt).
Notera: Ett synsätt inom integrativ medicin (t.ex. Dr Mercola är en stark förespråkare av detta synsätt) hävdar att otillräcklig oxidation, vilket leder till en uppbyggnad av minskade molekyler i kroppen (kallad reduktiv stress) är en grundorsak till många sjukdomar (t.ex. kan mitokondrierna inte fungera korrekt om elektrontransportkedjan reduceras). Mottagligheten för DMSO-lukten är en av de bästa illustrationerna av denna modell som jag hittat, särskilt eftersom det finns många rapporter som visar att samtidigt intag av klordioxid (ett oxidationsmedel) eliminerar lukten (liksom att en användares allmänna hälsa förbättras med tiden). På samma sätt har vissa DMSO-användare, samt en studie, funnit att när DMSO togs samtidigt med alkohol (ett annat oxidationsmedel) så minskade lukten, men när alkohol gavs en timme efter DMSO, då inträffade motsatsen (vilket berör det faktum att DMSO ibland kan orsaka överdriven dåsighet om det kombineras med ett lugnande medel).
På grund av DMSO:s förhållandevis ringa [moleklylära] storlek och på grund av både en polär och en opolär halva, är dess förmåga att bilda vätebindningar något starkare än de som finns mellan vattenmolekyler, samt att den inte släpper ifrån sig protoner, så har DMSO två anmärkningsvärda egenskaper:
• DMSO fungerar som ett nästintill universellt lösningsmedel (t.ex. interagerar det med ett stort antal biomolekyler och kan lätt blandas med vilken koncentration av vatten som helst).
• Den kan passera genom biologiska membran utan att skada dem (något som, till min kännedom, inget annan substans kan göra).
På grund av detta kommer DMSO snabbt in i kroppen (inklusive hjärnan) oavsett administreringssätt (t.ex. inom 5 minuter efter att ha påförts huden kan det hittas i blodet och inom en timme kan det påvisas i benvävnad) samtidigt samtidigt som det inte ackumuleras i kroppen ens efter långvarig användning (och praktiskt taget inget finns kvar efter en veckas administrering).
Notera att: i en studie på råttor visade sig radioaktivt (spårmärkt) DMSO komma in i alla vävnader i kroppen inom 30 minuter (med de högsta nivåerna i plasma, njurar, mjälte, lunga, hjärta och testiklar samt de lägsta nivåerna i ögats linser) med DMSO-nivåer som minskade till minimala nivåer efter 24 timmar. Detta medan en annan studie fann att oralt administrerad DMSO nådde en toppnivå i blodet på 4 timmar och var odetekterbar efter 120 timmar, medan MSM dök upp i blodet efter 48 timmar och försvann efter 400 timmar (en annan mänsklig studie uppvisade liknande resultat).
DMSO har därtill en nästan oändlig mängd användningsområden eftersom det kan appliceras på nästan vilket sätt som helst (t.ex. appliceras det ofta genom huden – även om mindre mängd absorberas på detta sätt än de andra administreringssätten). Nästan vilket läkemedel eller ämne som helst kan kombineras med DMSO och administreras genom huden (t.ex. steroider, NSAID, många antibiotika eller antivirala medel, glukos, vitamin C, väteperoxid eller klordioxid). I många fall förstärks effekten av dessa läkemedel samtidigt som det minskar deras toxicitet (även om toxiciteten i vissa fall ökar).
Notera: DMSO är mindre effektivt för att föra in större molekyler i kroppen (t.ex. hade man hoppats att det skulle kunna blandas med insulin så att diabetiker kunde ha ett sätt att kringgå behovet av att injicera insulin - men detta fungerar alltså inte).
DMSO:s förmåga att spridas i hela kroppen (inklusive in i hjärnan) verkar initialt oroande – men snarare än att vara giftigt för celler så läker DMSO cellerna och skyddar dem från skador samt en rad annars dödliga stressfaktorer . Eftersom DMSO inte expanderar när det fryser vid 18.4ºC (65,4°F) har denna egenskap (samt det faktum att en 66% DMSO 33% vattenblandning fryser vid -73ºC (-99,4°F) gjort DMSO till ett revolutionerande ämne för att bevara frusna celler (t.ex. stamceller). Däremot finns det väldigt få andra ämnen som celler kan tolerera en så hög koncentration av.
Obs: eftersom en del av informationen jag behöver presentera här är lite teknisk för dem som vill ha många referenser - hoppa över de delar av informationen du tycker är för detaljerad. Dessutom måste jag tillstå att många av följande experiment var grymma och går emot mina egna värderingar om att stödja djurens välfärd.
DMSO har visat sig:
• skydda vävnad från att dö när blodtillförseln är avstängd (t.ex. i hudflikar, i njurarna [replikeras här], i tunntarmen , i levern eller i hjärtat – särskilt när väteperoxid ges samtidigt som en syredonator), förhindra reperfusionsskada när blodflödet återställs, förhindra bildning av blodproppar när blodflödet återställs (t.ex. i mesenteriska vener), minska mängden permanent skadad vävnad efter en hjärtinfarkt samt upprätthålla hjärtats förmåga att cirkulera blod medan blodtillförseln är avstängd .
• förhindra hjärtskador orsakade av kopparbrist i kosten samt förhindra njursvikt orsakad vid giftig kvicksilverexponering.
• öka produktionen av ATP i celler (t.ex. har små koncentrationer av DMSO visat sig öka metabolismen genom att shunta metaboliter från glykolys till mitokondriella Krebs-cykeln) vilket sannolikt både tillhandahåller några av DMSO:s skyddande effekter och dess anticancereffekter.
• förhindra ett snabbt inflöde av kalcium- eller natriumjoner , en process som ofta inträffar när en cells livsduglighet är hotad (vilket sedan resulterar i cellens död).
• förhindra kvävning från att vara dödlig (t.ex. sattes råttor en studie i en ren kvävemiljö i 210 sekunder och fann att 90% av dem som fick DMSO i förväg överlevde, jämfört med 15% av dem som fick koksaltlösning).
• skydda celler från att förstöras av ljudstörningar från ultraljudsvibrator (där 78% av cellerna som fick 10% DMSO överlevde, jämfört med 13% av kontrollgruppen).
• rädda fingrarna på personer med allvarliga köldskador som annars skulle behöva amputeras. DMSO har också visat sig skydda celler från frysskador samt skydda kaninöron och lår från frostskador som orsakas av nedsänkning i ett -42°C kallt bad.
• behandla en mängd olika brännskador (t.ex. brännsår med partiell tjocklek ) utan benägenhet till infektioner (t.ex. fann en studie från 1985 av ryska brännskadaspecialister på ungdomar, att DMSO var överlägset de andra behandlingsalternativen [nitrofurazon, trimekain och monomycin ] medan en annan studie också fann att DMSO förhindrar brännskador från att bli infekterade). Detta inkluderar allvarliga frätskador av syra på hud (samtidigt som det förhindrar att de utvecklas), och både sura och alkaliska brännskador som eroderar matstrupen (t.ex. genom att hämma den destruktiva inflammatoriska responsen efter sådana brännskador i matstrupen) eller alkaliska brännskador på ögonen.
Slutligen fann en studie av 1371 patienter med hudsjukdomar (inklusive 173 patienter med andra eller tredje gradens brännskador på händer, fötter och ben) som applicerades med DMSO-spray ungefär tre gånger i veckan, att 95,04% återhämtade sig fullständigt och där majoriteten av de återstående 4,96% berodde på att effekten av DMSO upphörde i förtid eller att patienten inte längre kvarblev under observation.
Det finns också otaliga fall av allvarliga brännskador som inom några minuter efter att DMSO applicerats, har slutat att göra ont (ett stort problem med brännskador), som inte bildade blåsor och som därefter återhämtade sig helt (t.ex. inga hudkontrakturer). En av de mest extraordinära fallen (rapporterad av William Campbell Douglass) involverade en sexårig flicka som hade stuckit in sitt pekfinger i en lampsockel under en längre period varefter det genomkokades och brändes askvitt i toppen. Inom 30 minuter satte Douglass fingret i ett outspätt DMSO-bad, och efter 20 minuter hade den brännande smärtan försvunnit. Nästa dag blev fingret rosa och sedan, i stället för att gå förlorat, återhämtade sig fingret helt.
I praktiken, förutsatt att DMSO kan administreras tillräckligt snabbt, förhindrar DMSO att skadad (bränd) vävnad från att dö, en egenskap som upprepade gånger observerats med olika tillämpningar av DMSO (t.ex. räddas nervceller efter en stroke).
Obs: patienter har också rapporterat att DMSO lindrar solbränna på 10-30 minuter.
• skydda celler från att skadas av ( ofta annars dödlig) strålning. Till exempel visade många rapporter att applicering av DMSO på nyfödd råtthud skyddade råttorna från skador från röntgenexponering, medan DMSO signifikant minskade röntgendödligheten hos fruktflugor samt minskade mutationer av deras spermier, och i guldhamsterembryon skyddade DMSO dem från gamma strålar — den starkaste formen av strålning. DMSO har också visat sig förhindra skador på musögon efter strålningsexponering, samt förhindrar att de skadliga signaler som bestrålade celler avger på närliggande celler orsakar skador på icke-strålade celler (ett fascinerande fenomen som jag tror åstadkoms genom mitogen strålning). Likaså har DMSO upprepade gånger visat sig minska kromosomskador från strålning.
Notera: DMSO har också visat sig förhindra strålbehandlingskador på icke-cancerceller och har därför använts som komplementär cancerbehandling.
• neutralisera skadliga fria radikaler (t.ex. de som orsakas av strålning av hydroxyl) genom att avlägsna laddade joner (t.ex. H+) och bilda skyddande DMSO-radikaler. Detta visade sig till exempel vara en mekanism bakom DMSO:s förmåga att skydda DNA från att skadas av strålning. Dessutom fann en studie att DMSO förhindrade 80% av DNA-skadorna orsakade av gammastrålning och 100% av DNA-skadorna orsakade av ett system som genererade fria radikaler (som använde järn och väteperoxid).
Slutligen, på grund av dessa skyddande egenskaper, är DMSO:s toxicitet extremt låg (t.ex. på grund av den enorma granskning som DMSO har varit föremål för så genomfördes ett stort antal djursäkerhetsstudier, och i dessa överlevde djuren extraordinärt höga doser av DMSO). Många mänskliga studier har också gjorts av vilka den viktigaste involverade 78 fångar under loppet av 14 och sedan 90 dagar där 1 g/kg applicerades på huden (över 3-30 gånger den maximala mängden DMSO som vanligtvis används) vilka därefter var föremål för ett omfattande antal toxikologiska tester - som alla visade att DMSO var säkert. Därtill har inget dödsfall någonsin kopplats till DMSO trots att miljontals behandlingar har utförts (och de enda två fall som någonsin övervägts, ett fall 1965 samt ett fall 1994 utgjorde inga starka argument för att DMSO var dödsorsaken).
Notera: tusentals artiklar har publicerats om de biologiska effekterna av DMSO och jag har ännu inte hittat en som rapporterat en biverkning från DMSO. På grund av detta har jag, ifråga om varje studie jag citerat här, för det mesta undvikit att nämna "upptäckte inga biverkningar från DMSO."
Tillsammans med utandningslukten av vitlök, är den vanligaste biverkningen (vilket påverkar 50-75 % av användarna) en (reversibel) lokal irritation när 70% DMSO appliceras topiskt på huden (vilket kan mildras genom att applicera en lägre koncentration av DMSO, en irritation som ofta minskar i takt med ökad topikal applicering) och som ibland efter långvarig användning kan leda till mindre reversibla förändringar i huden (t.ex. fjällning). Hos ungefär 15% av patienterna är denna hudreaktion markant och hos 3,5% är den så betydande att de avbryter behandlingen.
Mindre vanliga biverkningar inkluderar illamående, ökad urinering, sömnighet och svårigheter att tolerera höga intravenösa (IV) doser. Den mest betydande (men ganska sällsynta) biverkningen är en allergisk reaktion (som drabbar ungefär 1 av 2000 användare – även om den aldrig verkar manifestera sig på ett anafylaktiskt sätt). Dessutom finns det en hög teoretisk risk för att ett gift på huden förs in i kroppen på stället där DMSO appliceras (därav rekommenderas patienter att tvätta huden innan de applicerar DMSO), men betydelsefulla fall av detta har varit utomordentligt sällsynta trots de miljontals DMSO-behandlingar som utförs (det vanligaste problemet uppstår snarare från användning av inkompatibla IV-slangar som DMSO kan lösa upp på sin väg till kroppen). Slutligen rekommenderas i allmänhet att inte andas in DMSO (även om det sällan förångas).
Förutom att skydda från vävnadsdöd är DMSO anmärkningsvärt effektivt för att avlägsna överflödig vätska från utsidan av blodomloppet, att öka cirkulationen samt att eliminera cirkulationshinder (t.ex. blodproppar). Eftersom vart och ett av dessa problem dyker upp ganska ofta är DMSO ofta till stor hjälp vid en mängd olika cirkulationsstörningar.
Till exempel fann den ledande DMSO-forskaren att 50% av patienterna med Raynauds syndrom ("vita fingrar") fick sina symtom eliminerade med DMSO och att tromboflebit (blodpropp strax under huden) svarar utmärkt på DMSO och två forskare, med hjälp av pletysmografiska metoder (se pletysmograf) visade objektiv förbättring av perifer artärinsufficiens hos ett stort antal patienter som behandlats med DMSO. Likaså har DMSO visat sig förbättra diabetiska cirkulationsstörningar såsom perifer neuropati eller diabetiska sår (där en studie av hundratals patienter rapporterade behandlingsframgångsfrekvens på över 94%) samt förhindra framtida amputationer.
DMSO (topiskt och särskilt intravenöst) är också mycket användbart för åderbråck. I vissa fall förbättras åderbråck inom några minuter och de ringlande venerna dyker inte upp igen på flera månader, vilket har antagits vara ett resultat av att DMSO stärker kärlväggarna och deras färg[*]ton, förutom att generellt förbättra venös och kapillär cirkulation. På samma sätt fann en studie av 67 patienter med åderbråck (39 kvinnor och 28 män) att de svarade anmärkningsvärt på DMSO (även flera år gamla kroniska sår som inte svarat på andra behandlingar).
Dessutom har DMSO visat sig hjälpa många andra cirkulationsstörningar :
Notera: en annan DMSO-studie fann att av 57 patienter med perifera kärlsjukdomar hade 35 en fullständig remission [bortfall] av symtom där 10 hade en partiell remission och där 12 saknade svarsreaktion.
Detta beror troligen på, förutom de tidigare nämnda egenskaperna, att:
DMSO också kan öka eller minska kraften av hjärtkontraktioner (t.ex. har en 70 mM DMSO-koncentration eller mindre en positiv inotrop effekt medan en högre kan göra det motsatta eller skapa en mild hyperpolarisering som förlänger aktionspotentialen) på ett sätt som är oberoende av beta-adrenerga receptorer och ändrar inte hjärtrytmen . En långsam infusion av DMSO kan också orsaka en minskning av systemiskt vaskulärt motstånd samt en ökning av hjärtminutvolymen (vilket också visades i denna studie som simulerade en hjärtattack).
DMSO förhindrar bildning av blodproppar i kroppen och är en kraftfull trombocytdeaggregator (förhindrar koagulering). Det visade sig till exempel vända strypningen av kranskärlsblodflödet som inducerats av kritisk stenos på en hunds cirkumflexa kransartär, utan att ändra dess andra cirkulationsparametrar, och det har visats med elektronmikroskopi att DMSO förhindrade bildning av blodproppar vid kirurgiskt blockerad halspulsåder.
DMSO:s effekter på blodplättar tros bero på att:
• DMSO är en sulfhydrylhämmare (som blodplättar behöver binda) och en hydroxylradikalfångare (som också hämmar blodplättsfunktionen).
• DMSO hämmar uttryck av vävnadsfaktor (TF) (en avgörande del av koagelbildning – speciellt i närvaro av TNF-α), trombbildning (propp) och aktivering av vaskulära glatta muskelceller. TF (ett blodplättsprotein) utgör en avgörande koppling mellan inflammation och blodpropp.
•Det ökar cAMP ( cAMP hämmar trombocytaggregatorer ) genom att hämma ett eller flera av de blodplättsenzymer som bryter ner cAMP ( PDE2 , PDE3 och PDE5 — vilket är hur många cirkulationsförbättrande läkemedel, såsom Viagra, också fungerar, tillsammans med vissa kognitivt förbättrande sådana) .
•Det är en selektiv hämmare av COX-1 , den stimulerar PGE1 och hämmar PGF2α , blockerar PGE2-syntesen och blockerar troligen frisättningen av tromboxan A2.
Kort sagt tillhandahåller DMSO en mängd anti-koaguleringsaktiviteter som liknar (men blockerar) effekterna av acetylsalicylsyra och till skillnad från acetylsalicylsyra har DMSO inte några associerade negativa effekter, vilket i sin tur leder till ett anmärkningsvärt antal potentiella användningsområden (t.ex. att införliva DMSO i en läkemedelseliminerande kranskärlsstent). Nedanstående diagram binder samman mycket av ovanstående:
Obs: En artikelkommentar om hela detta ämne kan läsas här.
Med tanke på alla dess skyddande och cirkulationsförbättrande egenskaper verkar DMSO vara en oerhört lovande behandling vid hjärtinfarkt. Tyvärr finns det relativt lite forskning inom detta område och sällan kommer situationer där det kan göras (t.ex. när du börjar bröstkompressioner är det osannolikt att du också kommer att tillämpa DMSO). Icke desto mindre har jag haft kollegor som haft framgångsrika fall av behandling av hjärtinfarkter med DMSO (eller en plan för zeta-potentialförbättring).
Därtill har det mesta av den forskning som gjorts på detta område inte gjorts på människor utan snarare genom att stimulera hjärtinfarkt i kranskärlen på djur (t.ex. genom att tillfälligt stänga av blodtillförseln) och i dessa fall minskade den resulterande skadan på hjärtat kraftigt.
Notera: den enda ytterligare studie jag känner till som tittat på detta var en opublicerad studie (diskuterad här) där totalt 240 råttor fick isoproterenol subkutant under två på varandra följande dagar, vilket fick delar av hjärtmuskeln att dö och sönderfalla. De som fick 0,5 ml 90% DMSO subkutant varje dag hade mycket mindre hjärtskador och hade inga tecken på hjärtmuskelaneurysm eller bristning.
Dessutom försökte en studie modellera åderförkalkning genom att överbelasta kaniner med dietkolesterol. Den fann att oral DMSO minskade den slutliga åderförkalkningen med 30-40 % och halverade ansamlingen av kolesterol i vävnaderna.
Ungefär 3,1% av vuxna amerikaner har upplevt en stroke (en siffra som jag förväntar mig kommer att stiga från covid-19-vaccinerna). Varje år innebär detta att cirka 800 000 personer i USA får en stroke, och 2022 dog 165 393 (vilket gör stroke till den femte vanligaste dödsorsaken i USA). Mellan 20-40% av de överlevande upplever långvariga funktionshinder från stroke.
På grund av den skada som stroke orsakar samhället samt den hastighet med vilken hjärnvävnad försämras när blodtillförseln försvinner, betonar sjukvårdssystemet vikten av att göra allt som kan göras för att så tidigt som möjligt identifiera och behandla stroke.
Tyvärr finns det olika typer av stroke. I de flesta fall stängs blodtillförseln av på grund av att något (t.ex. en propp) blockerar artären (en ischemisk stroke). Men i 13% av fallen beror det istället på att ett blodkärl har spruckit och läckt ut. Detta är problematiskt eftersom den primära behandlingen för stroke är att injicera ett kraftfullt läkemedel mot blodpropp (tPA), men i de fall där stroke kommer från en blödning kan detta vara katastrofalt. Som ett resultat kan ingenting göras förrän patienten är korrekt diagnostiserad (vilket kräver CT-röntgen av hjärnan på sjukhuset), vilket i sin tur resulterar i en ännu längre fördröjning innan tPA kan användas för att rädda patientens hjärnvävnad.
Observera: Det finns några få diagnostiska tecken som ger en viss antydan om hemorragisk stroke (t.ex. svår huvudvärk eller ovanliga neurologiska symtom), men såvitt vi vet finns ingen tillförlitlig metod förutom en datortomografi för att särskilja dem.
Vad som är ännu värre är att statistiken om tPA (godkänd 1996 och fortfarande den enda FDA-godkända behandlingen för ischemiska strokes) faktiskt inte är så bra. För närvarande är tPA endast godkänt för att ges inom 3 timmar efter att en stroke har börjat (eftersom sannolikheten att det gynnar en patient minskar med tiden) och i praktiken ges det ofta upp till 4,5 timmar efter att symtomen börjat (eftersom en viss fördel fortfarande finns).
När detta tidsfönster uppfylls (inträffar bara i cirka 25% av fallen, vilket i slutändan resulterar i att ungefär 1,8 % -8,5 % av ischemiska strokepatienter får tPA) visar befintliga data att endast 13% procent av patienterna har signifikant nytta av tPA. 19% av tPA-användarna upplever även en viss grad av förbättring, dock inte en fullständig återhämtning. 39% återgår till det normala jämfört med 26 % som skulle återgått till det normala utan behandling.
Ännu värre är att tPA kan orsaka betydande blödningar som ibland är mindre (t.ex. tandköttsblödningar) men medför också en 6,4% risk för symtomatisk hjärnblödning och 1,6% risk för allvarlig systemisk blödning (tillsammans med andra problem som t.ex. 1,3 till 5,1% risk för angioödem och att tPA ofta orsakar reperfusionsskador). Därtill finns många riskfaktorer med den ökade blödningen (t.ex. kan några vanliga riskfaktorer leda till en 33-procentig chans för att tPA orsakar en dödlig blödning), och det har förekommit många stämningar ifråga om att ge eller inte ge tPA till en stroke patient. Dessutom är tPA ett dåligt val för större hinder (t.ex. i den inre halspulsådern) som istället måste avlägsnas fysiskt. Kort sagt – många intensivvårdsläkare jag känner är ganska tveksamma till att använda tPA eftersom de har sett fall där tPA dramatiskt förbättrade patienterna och många där det inte uträttade någonting alls samt en hel del katastrofer (särskilt under de första dagarna av behandlingen där det användes för hjärtinfarkt och då ofta orsakade att patienten fick en dödlig eller försvagande hjärnblödning).
Obs: de bästa data för tPa som finns är för tPa som injiceras direkt i den obstruerade artären med interventionell radiologi. Emedan många av de främsta institutionerna erbjuder detta, är det tyvärr en specialiserad procedur som inte är tillgänglig på de flesta sjukhus.
Slutligen finns det i princip ingen terapi för återhämtning från stroke - vilket kortfattat förklarar varför stroke är den näst vanligaste dödsorsaken och den tredje vanligaste orsaken till funktionshinder i världen .
Detta skulle därmed vara ett paradigmskifte om det fanns en effektiv stroketerapi som:
• effektivt behandlade ischemisk stroke.
• inte medförde risk att förvärra ett blödningsslaganfall.
• lätt kunde tas med hem, och ännu viktigare, snabbt kunde ges i ambulans.
• skyddade hjärnvävnad från att dö.
• förhindrade reperfusionsskador.
• läkte skadad hjärnvävnad efter en stroke.
Det faktum att det i över 50 år har varit känt att DMSO gör allt detta (DMSO är till och med terapeutiskt för hemorragisk stroke och kan passera blod-hjärnbarriären för att läka skadade neuroner) sammanfattar i ett nötskal varför en hel del människor som jag känner hyser djup fiendskap mot FDA.
Till exempel genomfördes en klinisk prövning 2002 (som kan ses här) där DMSO och FDP (fruktosdifosfat, en metabolit som celler omvandlar till energi genom glykolys) blandat i 5 % dextros administrerades intravenöst två gånger om dagen (i genomsnitt 12 dagar) till 11 patienter (genomsnittsålder 65) som uppvisade en akut eller subakut ischemisk stroke. Efter att ha varit föremål för en omfattande serie tester drogs slutsatsen att DMSO tolererades väl, att det gynnade patienterna om det gavs inom 12 timmar efter att symptom noterades och att 63 % av patienterna uppnådde "förbättrad" eller "markant förbättrad" neurologisk status (medan patienterna som fick standardbehandling endast uppnådde 20% "förbättrad" status tre månader senare.)
Observera: Eftersom äldre patienter är mest sårbara för stroke men ändå har haft en så betydande återhämtning (utan biverkningar), indikerar detta att DMSO är en än mer lovande behandling för yngre patienter med stroke.
En av de viktigaste aspekterna av denna kliniska studie var att, om än DMSO är mest användbar när den ges direkt efter en stroke, visade studien att DMSO kunde rädda neuronerna långt efter att stroken hade inträffat.
"Tx-tid" anger hur lång tid efter behandlingen med strokesymtom påbörjades.
Med tanke på de befintliga alternativen för stroke så borde en studie som denna omedelbart ha replikerats av de främsta institutionerna runt om i världen - men i stället vet nästan ingen om att det ens hände.
Obs: det har också utförts djurstudier på DMSO-FDP-blandningen.
I en studie av kaniner avbröts blodflödet till deras hjärnor (via hypoxemi, hypotoni och en bilateral ocklusion av gemensam halspulsåder) vilket så småningom fick dem att utveckla isoelektriska (plattlinjeformade) hjärnvågor. Efter 5 minuter utan hjärnaktivitet fick de antingen DMSO och FDP eller koksaltlösning, och efter ungefär 2 minuter hade blodtillförseln återställts (med DMSO-gruppen som hade ytterligare 1,4 minuter utan blodflöde). DMSO-gruppen återfick hjärnaktiviteten mycket snabbare (ett resultat som ofta ses i djurförsök), alla överlevde och alla hade minimal hjärnvävnadsskada, medan endast 22% av saltlösningsgruppen överlevde (och var allvarligt funktionshindrade med betydande hjärnvävnadsskada).
I en studie av möss (som kan läsas här) utsattes mössen för måttliga eller svåra huvudstötar och efter 5 minuter behandlades de med olika substanser och därefter utvärderades de via ett grepptest för motorisk funktion och hjärnvävnadsskada samt överlevnad. DMSO-FDP var mest skyddande, DMSO den näst bästa, medan resten (t.ex. FDP enbart) inte gav någon fördel.
Efter att jag fick reda på hur samvetslöst FDA:s förbud mot DMSO var, fann jag det viktigt att uppmana vänner, släktingar och patienter (som jag uppfattade att riskerade få en stroke) att lagra DMSO hemma och efter detta har jag haft tillfällen där någon (eller deras vårdgivare) ringde upp mig, beskrev en stroke, och jag gav dem instruktioner om vad de skulle göra (eftersom de redan hade DMSO hemma). När de sedan kom till akuten var stroken "löst" ” och i vissa fall blev akuten förvirrad av datortomografin eftersom den visade att en stroke hade inträffat samtidigt som det såg ut som om det inte hade inträffat.
Notera: enligt min mening skulle intravenös DMSO ha varit idealiskt i dessa situationer (samt mer effektivt), men inte i något av fallen var det möjligt att implementera.
På liknande sätt har många övertygande fall registrerats av individer som behandlat sina strokes med DMSO:
En skollärare i Los Angeles fick en stor stroke strax efter jullovets början. Hon låg medvetslös på sitt vardagsrumsgolv. DMSO-behandling påbörjades omedelbart efter stroken. DMSO applicerades först topiskt på hennes huvud inom några minuter efter stroken. Mindre än en timme efter stroken fick hon DMSO genom intramuskulär injektion. Denna patient fördes aldrig till sjukhuset för sin stroke. En framstående kirurg som var en vän till familjen sa till patientens make att det var viktigt att hålla henne borta från sjukhuset. Kirurgen sa att, även om behandlingen var helt laglig, skulle det vara svårt att få ett godkännande på hans sjukhus för att ge DMSO, särskilt för en injektion.
Denna patient genomgick en dramatisk återhämtning och återfick medvetandet senare under samma dag som hon fick sin stroke. Behandlingen fortsatte under nästkommande vecka. Varje dag fick hon två topiska appliceringar av DMSO, en intramuskulär injektion av DMSO samt två doser av en tesked DMSO i juice. Hennes tillstånd förbättrades för varje dag. När skolan återupptogs efter första januari var denna lärare tillbaka i skolan och undervisade eleverna som om ingenting hade hänt under jullovet. Hon nämnde inte ens saken för de andra på skolan. Hon fortsatte att undervisa tills hon gick i pension. Hon gick i pension frisk utan funktionsnedsättning.
Obs: om du kör någon till akuten (samt ringer in i förväg för att meddela akuten om att du kommer), då har du många möjligheter att administrera DMSO innan du placerar patienten på akuten utan att fördenskull fördröja vården där (t.ex. akut hjärnkirurgi för hemorragisk stroke).
En kvinna låg i koma på ett konvalescentsjukhus och hade varit i koma sedan hennes stroke för tre månader sedan. Hon ansågs ha små chanser att återhämta sig och förväntades förbli i ett vegetativt tillstånd till sin död.
När jag först observerade kvinnan svarade hon inte på någon typ av stimulans. Hon levde, men verkade livlös. Det beslutades att hennes behandling skulle vara topisk. DMSO applicerades på hennes huvud dagligen, antingen av hennes man eller av en av sjuksköterskorna på avdelningen.
En månad efter behandlingen påbörjades fanns positiva tecken hos kvinnan. Hennes hjärna började svara på DMSO. Fyra månader efter att behandlingen påbörjats kunde kvinnan återvända till sitt hem. Efter att hon återvänt till sitt hem började kvinnan dricka en tesked DMSO i ett litet glas vatten varje dag utöver den dagliga aktuella behandlingen. Denna behandling fortsatte under ett antal år.
Tre år efter att DMSO-behandlingen påbörjades återvände denna skribent för att besöka patienten. Vid den här tiden levde kvinnan ett normalt liv, inte som ett offer för stroke. Hon kunde ta hand om sitt hem och kunde gå normalt.
Den enda kvardröjande effekten av stroken var ett lätt talfel. Vid den här tiden sade hon att hennes minne var bättre än hennes mans, vars minne ansågs vara helt normalt och som inte hade haft en stroke.
Notera: Det finns även många rapporterade fall av individer som tagit DMSO för muskel- och skelettbesvär eller mot smärta (den överlägset vanligaste användningen av DMSO) och som sedan upplevde en permanent förbättring av strokesymtom.
Som visats tidigare i den här artikeln har DMSO många egenskaper som gör den unikt lämpad för att skydda mot skador orsakade av ischemisk stroke. Dessa fördelar har dessutom visat sig uppstå för hjärnvävnad. Till exempel:
visade sig DMSO bevara den neurologiska funktionen hos hjärnvävnadsprover när dess syre eller glukos tagits bort (med liknande resultat som ses i denna studie).
Genom att ge DMSO till råttor 30 minuter innan de stängde av blodflödet i deras MCA (en nyckelartär i hjärnan) minskade mängden permanent skadad hjärnvävnad avsevärt. Dessutom hade denna studie och denna studie liknande resultat. I en nyare studie av råttor fann man att, om DMSO ges 20 timmar före blockering av MCA, så minskades den skadade hjärnvävnaden med 65% och med 44% när det gavs efter en timme, samt med 17% när det gavs efter två timmar.
Notera: dessa resultat gör gällande att om IV DMSO ges i förväg kan det minska komplikationerna efter många utmanande operationer (t.ex. efter koronar bypass). Dåliga kirurgiska resultat minskas på liknande sätt dramatiskt genom ultraviolett blodbestrålning, men tyrvärr har ingen av metoderna tagits i bruk för detta ändamål
I en studie av gerbiler (denna art är mer mottaglig för stroke) fann man att blockering av carotisblodflödet till hjärnan, med åtföljande återställning av blodflödet till hjärnan, orsakade betydligt mindre neuronal förlust om DMSO gavs 30 minuter innan carotisblodtillförseln avbröts. En annan studie av gerbiler uppvisade liknande resultat.
En studie av hundar stängde av och återställde sedan det cerebrala blodflödet och använde en mängd olika biokemiska mätningar för att övervaka den cellulära metabolismen (tillsammans med EEG). Hundar som fick DMSO (och ett anti-trombocytmedel) hade signifikant högre mitokondriell funktion (vilket var nästan identiskt med kontroller som inte hade drabbats av ocklusionen).
En annan studie av hundar inducerade en stroke genom att introducera en emboli (propp) i MCA och sedan ge DMSO. Jämfört med kontroller, observerades att de som fick DMSO hade normalt beteende och inga neurologiska underskott efteråt, medan 3 av de 9 kontrollerna dog (med betydande vävnadsdöd i hjärnan) och de som överlevde hade kontralateral förlamning (en typisk strokekonsekvens) och nedsatt medvetande.
En studie av katter fann att DMSO skyddade hjärnvävnad från MCA-ocklusion och ökade cerebralt blodflöde (CBF) med 27%. När DMSO gavs tillsammans med PGI2 sågs en större förbättring (t.ex. en 68% ökning av CBF).
I en studie av rhesusapor blockerades MCA i 4 timmar och därpå gavs DMSO samt dexametason, eller ingenting, varefter man öppnade MCA efter att den hade blockerats i 17 timmar. DMSO gav betydande skydd mot de allvarliga neurologiska bristerna samt mot förlusten av det arteriella blodflödet som de andra två grupperna utvecklade.
En studie av ekorrapor blockerade vänster MCA i 4 timmar och man gav sedan en mängd olika behandlingar (t.ex. koksaltlösning, hemodilution eller hyperbar syrebehandling vid 2 atmosfärer). Sju dagar efter behandlingen levde 8 av 10 DMSO-behandlade apor (varav 2 hade mild kontralateral muskelsvaghet) medan 75% av dem som fick hyperbar överlevde och av dem som fick hemodilution överlevde bara 34% (där de två sista grupperna också hade fler betydande neurologiska brister). Slutligen kan sägas att kombinationer med någon av dessa behandlingar tillsammans med DMSO gav något sämre resultat än med enbart DMSO .
Slutligen fann en studie av råttor att när hemorragisk chock inducerades då nedreglerade DMSO det inflammatoriska svaret (NF-kappaB) och uppreglerade ett nyckelprotein som celler använder för överlevnad (HSP70).
Notera: små strokes kan fortfarande orsaka betydande långvariga problem (som DMSO ofta helt förhindrar). Som en allmän regel rekommenderar jag därför att du använder DMSO när någon har en misstänkt stroke.
Även om ischemiska strokes är svåra att behandla, är hemorragiska (och andra traumatiska hjärnskador) än mer utmanande och efter decennier har det skett förvånansvärt små framsteg inom neurologisk intensivvård, särskilt när det gäller att förebygga långvariga förlamningar och funktionshinder.
Notera: det finns motstridiga bevis som stöder användning av progesteron, hypotermi samt hyperbar syrebehandling för traumatiska hjärnskador, men ingen av dessa metoder är i utbredd användning. Starka bevis stöder också användningen av metylenblått men även det används sällan. Slutligen, finner vissa studier (t.ex. med progesteron eller med en adenosinkinashämmare) att dessa terapier fungerar ännu bättre om de kombineras med DMSO.
Det var som om Guds hand på något sätt hade vidrört [experimentdjurets] panna. "Jag tror inte det", stammade jag. Men det var sant. Jag kände en ilning i min ryggrad eftersom återuppvaknandet av ett praktiskt taget dött djur hade alla tecken på ett medicinskt genombrott [Jack de la Torre MD].
Istället lades upptäckten, dvs potentialen för att rädda liv och den fortsatta forskningen som borde ha avslöjat andra användningsområden för dimetylsulfoxid och liknande medel, i tysthet undan i kistorna[?] av bortglömd medicin.
Notera: Torres observationer var delvis baserade på det faktum att han såg många djur med raka streck på EEGn (vilket vanligtvis föregår hjärndöd följt av faktisk död) som fick EEGn att återkomma inom 10 minuter efter att ha fått DMSO.
Det finns ett antal stora utmaningar vid behandling av allvarliga hjärnblödningar.
För det första kan svullnad och läckage av blod in i hjärnan dramatiskt öka trycket på hjärnan (känd som intrakraniellt tryck eller ICP). Hjärnans vävnad är i sin tur mycket känslig för ökad ICP eller massor som komprimerar den (t.ex. en stor blodpropp). Tyvärr finns det inget bra medel för att minska ICP (t.ex. de mest använda medlen som mannitol kan skapa en "rebound ICP" som är högre än den var i början).
Obs: det kan ofta även ske en nedbrytning av blod-hjärnbarriären som gör att ännu mer vätska kommer in i hjärnan.
Dessutom startar inflammatoriska processer när blodet kommer in i hjärnan, vilket skadar hjärnvävnaden (och utlöser celldöd) samtidigt som järnet som frigörs av döende blodkroppar genererar fria radikaler som sedan förstör hjärnceller.
Anmärkningsvärt nog är DMSO verksamt mot båda dessa problem. Till exempel sänker det snabbt ICP (utan risk för en rebound) och till skillnad från många andra ICP-sänkande medel så minskar den inte blodtillförseln till hjärnan (snarare ökas den cerebrala perfusionen utan att öka blodtrycket eller hjärtfrekvensen - vilket är viktigt eftersom hjärnceller dör snabbt utan tillräcklig blodtillförsel för bibehållande av deras ämnesomsättning). På samma sätt är ett förbättrat cerebralt blodflöde nödvändigt för att avlägsna blodet som läckte in i hjärnan (där DMSO dessutom är utmärkt för att minska hjärnödem ). Slutligen sänker DMSO många av de inflammatoriska cytokinerna (t.ex. IL-1α, IL-1β och IL-6) associerade med stroke och vävnadsskada (tillsammans med makrofag kemoatraherande protein-1).
Notera: Jag misstänker att rebound ICP är hjärnans försök att få tillräckligt med blod, och eftersom DMSO säkerställer detta, därför orsakar det inte rebound ICP.
Kort sagt, så vitt jag vet finns inget jämförbart medel för att sänka ICP (en av de största utmaningarna inom neurokritisk vård), och därför har många (misslyckade) medel prövats (delvis för att det som fungerar på djur ofta kan tillämpas på mänskliga hjärnor).
Notera: en studie av apor, som jämförde mannitol med DMSO på experimentellt inducerade missilskador (kulskador), fann att DMSO skapade signifikant bättre cerebral perfusion samt hade en överlevnadsgrad på 86% (mot 75 % för mannitol och 55% för den obehandlade gruppen).
Dessutom, förutom att direkt ta bort ödem (vatten) från hjärnan och föra det tillbaka till blodomloppet (vilket är hur det sänker ICP) så visar begränsade experiment gjorda på människor att DMSO på något sätt kan minska utsläppet av blod in i hjärnan (genom mekanismer som inte har klarlagts).
Dessutom inverkar DMSO även på många andra kritiska aspekter av traumatiska hjärnskador och hjärnblödningar (som under konventionell vård kräver många olika läkemedel):
Källorna för vart och ett av ovanstående citat finns här .
Notera: DMSO sänker också JAK2/Stat-vägen, undertrycker neurotoxiska NMDA-AMPA-inducerade jonströmmar, förhindrar järninducerad lipidperoxidation och fokalt ödem, och som nämnts ovan, skyddar cellmembranen.
En mängd olika studier har genomförts som visar DMSO:s anmärkningsvärda terapeutiska potential i dessa situationer:
• Tio patienter med slutet huvudtrauma och förhöjd ICP (40-127 mmHg jämfört med normala 5-13 mm Hg) fick IV DMSO, med ett ICP-fall som i de flesta fall inträffade inom 30 minuter och i genomsnitt 28 mmHg efter 24 timmar samt 58 mmHg efter sex dagar. För de flesta patienter tog det därefter 2-10 dagar för svängningarna i deras ICP att minska (denna studie kan läsas här ).
Minskningen av hjärnsvullnad efter DMSO-behandling bekräftades av datortomografi. Alla patienter bedömdes neurologiskt sex dagar efter DMSO-behandlingen. Sex patienter hade lindriga eller inga problem, två hade måttlig funktionsnedsättning och två hade allvarlig funktionsnedsättning (två patienter dog så småningom av sina skador). Tre månader senare hade sju patienter minimal eller ingen funktionsnedsättning, medan en patient inte uppvisade någon förbättring. Inga negativa effekter från DMSO observerades.
• En uppföljningsstudie av 10 patienter (på samma sjukhus) med allvarliga slutna huvudskador (som orsakar hjärnödem och ökad ICP) fann att DMSO snabbt minskade ICP, ökad cerebral perfusion utan att påverka det systemiska blodtrycket och patientens reaktionsförmåga (förutom endast i en patient), och framför allt förbättrades det neurologiska förloppet samt resultatet av sjukdomen.
• I en studie undersöktes 11 vuxna patienter med hög ICP och en GCS-poäng på 4–6 efter hjärntrauma eller subaraknoidal blödning som var på väg att dö (standardterapi fungerade inte). Därefter gavs DMSO vilket omedelbart minskade ICP (och inducerade diures) med 3 (som hade förväntats dö) men som sedan överlevde.
Notera: slutsatsen drogs också att denna studie visade värdet av att hålla det cerebrala perfusionstrycket över 60 mmHg (något DMSO hjälper med) även i närvaro av hög ICP.
•Vid en kongressutfrågning om DMSO 1980 diskuterade Dr. Stanley Jacob data som hade presenterats vid hans medicinska skola om 11 patienter med svåra huvudskador och markant förhöjd ICP, av vilka 6 inte svarade på andra ICP-behandlingar. Men inom 3-5 minuter hade allas ICP kommit ner till det normala, tillsammans med 5 liknande patienter som påbörjat DMSO och som slutligen hade ett mycket bättre resultat än de fall där DMSO påbörjades senare.
• En artikel rapporterade om nio patienter som led av partiell eller total hemiplegi (förlamning) efter kirurgisk reparation av en aneurysm:
Hos en 61-årig man (R. MCA och R. carotid) initierades DMSO efter operation på grund av att blodtrycket steg och vänstersidig förlamning utvecklades, och på 30 minuter ökade blodflödet i den högra hjärnregionen med 20 % ( och 11 % till vänster). Patientens tillstånd förbättrades avsevärt. DMSO stoppades därefter dag 5 och förlamning (och förvirring) kom snabbt tillbaka, varpå DMSO återupptogs och patienten återhämtade sig helt.
En 67-årig kvinna (L. MCA) förlorade talförmågan och utvecklade högersidig förlamning efter en operation. Efter 8 timmar påbörjades behandling med DMSO (eftersom mannitol inte fungerade) och inom 45 minuter blev hon helt pigg och återfick sin styrka och inom 2 timmar förbättrades hennes cerebrala blodflöde och inom 12 timmar normaliserades hennes motoriska styrka permanent.
En 25-årig kvinna lades in på sjukhus med svår huvudvärk och högt blodtryck efter en L. MCA-aneurysm (och spasm i halspulsådern). 12 dagar efter operationen fick hon plötsligt högersidig svaghet, högerbensförlamning och talsvårigheter. Efter att 8 timmars mannitol inte hjälpte påbörjades DMSO och inom 90 minuter kunde hon lyfta benet och dagen efter hade hon återhämtat sig helt.
En 28-årig kvinna utvecklade olidlig huvudvärk och högersidig svaghet från an MCA-aneurysm som sedan utvecklade en allvarlig inre halspulsspasm som inte svarade på standardbehandling, men som svarade på DMSO så att hon kunde bli helt återställd.
De återstående fem fallen med blödande aneurysm hade ett liknande förlopp som de ovanstående fallen efter att ha svarat snabbt på DMSO, med alla utom en (som hade en mängd allvarliga förvärrande faktorer) patient som återhämtade sig fullständigt. Dessutom observerades inga biverkningar i något av fallen.
• Slutligen redovisade en rapport diskuterad av Dr. de la Torre (som jag inte kunde lokalisera) fem patienter med slutna huvudskador och en hög ICP som snabbt sänktes från IV DMSO. En 1,5-åring med ett GCS på 7 och ICP på 30 mmHg återhämtade sig helt under 3 veckor, medan ett 7-årigt barn som lades in med ett GCS på 5 och en med ICP på 25 mmHg återhämtade sig helt efter 8 veckor på sjukhuset. De tre andra patienterna i åldrarna 17-52, med GCS-poäng på 3-5 och två med ICPs över 50 mmHg, svarade initialt på DMSO men överlevde inte.
Djurförsök stöder också ovanstående resultat:
• I en studie av kaniner skapades dödligt hjärnödem (och ökad ICP) genom att en del av hjärnan frystes. DMSO observerades signifikant minska ICP efter 5 minuter, samtidigt som den ökade cerebral perfusion utan att ändra det centrala ventrycket. Detta följdes sedan upp med en studie som med en annan DMSO-dos uppvisade liknande resultat och en slutlig studie som visade att indometacin blockerade DMSO:s minskning av ICP.
• I en studie av apor placerades en expanderande ballong (designad för att stimulera ett hematom) i hjärnan på 40 apor, varav 15 fick DMSO. Av de DMSO-behandlade aporna dog 1 (7 %) och 1 utvecklade mild högersidig förlamning. Däremot dog 90 % av de som fick koksaltlösning (den överlevande apan hade allvarliga neurologiska brister och dog nästa dag).
Notera: i djurförsök som simulerar allvarlig hjärnskada har DMSO visat sig även stärka deras andning (medan andningen istället blir ytlig i många fall och så småningom kan upphöra). Dessutom öka DMSO ofta urinering avsevärt (på grund av att det fungerar som ett diuretikum) hos både människor och djur.
Vi sätter nu in allt detta i sammanhang:
En nyhetsrapport den 11 januari 1981 i Ocala Star Banner [sidan 6] hade rubriken: "DOKTOR HÄVDAR ATT DMSO RÄDDADE 11" med texten:
SAN DIEGO (AP)—En läkare vid University of San Diego ger det kontroversiella läkemedlet DMSO äran för att ha räddat livet på 11 personer som fick allvarliga huvudskador.
Dr. Perry E. Camp, neurokirurg vid UCSD Medical School, sade i fredags att dimetylsulfoxid visat sig effektivt för 11 av 30 personer som bedömdes vara nära döden och för vilka andra livräddande metoder hade visat sig vara värdelösa.
"Att ha sådana patienter och att få bara en av tio att överleva är fenomenalt," sa Camp. "Det faktum att vi har någon överlevande överhuvudtaget . . . låter inte så mycket, men det är oerhört uppmuntrande”, sade Camp.
Men trots den enorma mängd forskning som utförts och att dessa resultat är dramatiskt bättre än vad standardvård kan erbjuda, förblir detta tyvärr en nästan helt bortglömd sida av medicinen. Med detta sagt, så består behandling för hjärnblödningar (Onyx ) av en polymer löst i DMSO som stelnar till en fast beläggning som "lappar över" det läckande kärlet.
Klicka för att dela inlägget! Dela
Många liknande principer gäller för hjärnskakning, och pionjärerna inom DMSO ansåg att det var en viktig behandling för idrottare efter att de upplevt en sådan - särskilt eftersom hjärnskakning kan predisponera idrottaren för långvariga kognitiva problem (exempelvis har både boxare och professionella fotbollsspelare en trefaldig risk för demens).
I en studie applicerades till exempel ett tryck på hjärnan som var tillräckligt för att stänga av dess blodtillförsel (i ett försök att efterlikna en hjärnskakning) där DMSO hade administrerats innan, och de kommande 3 dagarna under var 12:e timme. DMSO jämfördes med andra vanligt använda medel och visade sig vara det mest effektiva för att förhindra neurobeteendeförändringar samt skador på nervvävnader. Dessutom visade studien att om alkohol ges i förväg (en vanlig faktor vid rattfylleri) ökade de skador som "hjärnskakningen" orsakade (som DMSO lindrade).
Hos människor finns också periodiska fall av dramatisk återhämtning från hjärnskakning efter DMSO behandling. Till exempel delade en skribent ett fall om en kvinna som hade fått en allvarlig hjärnskakning av ett fall från en häst. Efter detta hade hon problem med att gå och kunde plötsligt neurologiskt dekompensera (t.ex. kuinde hon tappa saker) samt hade minnesproblem tillsammans med dimmig huvudvärk . Tretton år senare fick hon en injektion med DMSO, fick omedelbart en stor förbättring och förbättrades ytterligare med efterföljande injektioner.
Vi har tidigare trott att skadan som orsakades vid skadeögonblicket vid en allvarlig huvud- eller ryggmärgsskada var irreversibel. Men nu finns djurstudier och en handfull kliniska fall som vuisar oss något annat. Det finns fortfarande lite tid innan skadade celler dör . Baserat på vad vi har sett i djurstudier och en handfull mänskliga situationer, tror vi att om man kan behandla ett offer för huvudskada inom några timmar efter skadan, eller en ryggmärgsskada inom en timme, då finns det goda chanser att förhindra dödsfall eller den förlamning som annars skulle inträffa.—Dr. Jack de la Torre"
Vi har haft tre patienter som kommit till vår vårdcentral förlamade efter skada: en ko efter fem timmar, en andra ko efter sex timmar och den senaste kom efter nio timmar. Tidigare trodde vi att deras chanser att återhämta sig var nästan noll. Två av dessa tre kan nu gå som ett resultat av att vi administrerade IV DMSO, detta trots att tiden var längre än en och en halv timme efter skadetillfället.— Stanley Jacob MD
Eftersom central nervvävnad inte regenereras, anses stroke och ryggmärgsskador klassiskt vara obotliga (t.ex. trots årtionden av forskning använder som standard inom vården fortfarande steroider – trots att tillgängliga bevis visar att de inte fungerar och att de har många biverkningar).
Notera: I en undersökning fann man att den främsta anledningen till att ryggradskirurger använder steroider för ryggmärgstrauma är för att undvika att bli stämda.
Eftersom mycket av samma patologi som orsakar permanent skada i hjärnan också förekommer i ryggmärgen (förlust av blodflöde och kompressiv posttraumatisk svullnad) kan DMSO ge mirakulösa resultat. När pionjären inom medicinsk DMSO, Stanley Jacob MD, tillfrågades om vem som skulle kunna dra mest nytta av om DMSO adopterades inom medicinen, var hans svar omedelbart:
"När jag lär känna quadriplegiker ((förlamade från nacken och neråt) säger ganska många av dem slutligen till mig att: "Du vet, doktor Jacob, jag kunde inte ens begå självmord."
Vidare ser man den största nyttan av DMSO, liksom vid stroke, om det ges (intravenöst) inom 90 minuter efter skadan (t.ex. fann de la Torre att om man ger DMSO till hundar kort efter en ryggmärgsskada, besparades de från den permanenta förlamning som sker i vanliga fall, och återfick nästan normal funktion inom några veckor). Likaså är förbättringen desto mer dramatisk ju tidigare behandlingen sätts in efter att en skada inträffar:
Vid denna tidpunkt behandlade Jacob åtta quadriplegics (förlamade från nacken och neråt); och av dem hade bara en uppvisat en nyligen uppkommen skada. Han ansåg, liksom de flesta läkare, att behandling är mer fruktbar i nya än gamla tillstånd. Det enda nya fallet var det med en sextonårig flicka, en fin idrottsman, som dök från en avsats och bröt nacken mot botten av bassängen.
Hennes läkare var pessimistisk men villig att prova nästan vad som helst som gav en strimma hopp. Hon var totalt förlamad från nacken och neråt – fullständigt hjälplös.
Hon behandlades med DMSO i ett helt år. Så småningom verkade det som om hennes organ började att fungera igen, det ena efter det andra. Till sist kunde hon gå. Och nu går hon på college och det går väldigt bra för henne.
Dock kan DMSO ofta ge betydande rehabilitering även för långt äldre skador.
En ingenjör i Orange County i Kalifornien fick en allvarlig ryggskada vid en bilolycka. Han blev förlamad från skadestället och neråt och blev rullstolsburen. Hans ryggmärg skars dock inte av. Den fick skador men det blev inget avbrott. DMSO-behandling erbjöds men mannen tackade nej till behandlingen. Han var övertygad om att det inte skulle fungera och att han aldrig skulle kunna gå igen eftersom han några månader efter olyckan fortfarande inte hade någon känsel i benen.
Tolv år efter olyckan ändrade mannen sig och bestämde sig för att prova lokal behandling med en DMSO-kräm. Krämen applicerades på hela ryggen två gånger om dagen på denna patient. Efter tre månader kunde mannen röra på tårna på högra foten. Han återfick aldrig förmågan att gå men behandlingen återställde känseln till viss grad samt förmågan att röra på en del av kroppen under skadestället.
Vår son hade legat i koma på grund av en bilolycka. Efter sex månader på sjukhuset tog vi hem honom. Hans läkare sade att han förmodligen aldrig skulle kunna kontrollera urinblåsan. 1973 blev han patient till Dr. Jacob. Inom månader efter att ha använt DMSO hade han full kontroll över urinblåsan.
"Vid vår medicinska skola i Oregon hade vi två patienter där DMSO gavs så tidigt som en timme efter en skada som ansågs vara en irreversibel - en omedelbar, fullständig quadriplegi (förlamning från nacken och neråt) - och båda personerna återhämtade sig helt och kunde själva gå ut från sjukhuset”, sa doktor Jacob.
Neurokirurgen sa till mig [hans mamma] att hädanefter skulle Greys enda rörelseförmåga vara att kunna röra på huvudet från sida till sida samt grimasera [på grund av en C4-C5 fraktur som hade blockerat nervbanan där]...Grey lyssnade uppmärksamt och funderade en stund ocbh sa sedan till doktorn: "En dag kommer jag att svänga benen ur sängen och jag slår vad om att jag kommer kunna gå. Lägg dina pengar där din mun är, när den stunden kommer"
När Dorothy Keinsley insisterade på att hennes son skulle få hjälp, gladde hon inte alla läkare. "En läkare skrek åt mig som en älgtjur under brunstsäsongen", sa hon. "Vet du inte att din son är förlamad?". Jag förklarade att ingen visste det lika bra som jag."
Gray läste Ann Sullivans artikel om DMSO ... Han skrev till Jacob och hans läkare gjorde de tester som Jacob hade bett om. Den 13 februari 1965 kom Jacob till [Gray's] Littleton [CO] hem gratis och svabbade Greys hals med DMSO.
"Den mest dramatiska förändringen inträffade den första dagen", berättade Dorothy. "Grey hade haft konstant smärta i sin högra axel sedan olyckan inträffade, och han hade lärt sig att leva med det. Sent på dagen upptäckte Gray att smärtan hade försvunnit. Han kunde nästan inte tro det. Han förväntade sig att smärtan skulle komma tillbaka men det har den aldrig gjort."Andra förbättringar skedde gradvis, såsom Dr. Jacob hade förutspått att de skulle bli."
Obs: Gray gjorde anmärkningsvärda framsteg som så småningom upphörde (men som inte gick tillbaka) på grund av att FDA utan samvetsbetänkligheter återkallade den medicinska användningen av DMSO.
Så vitt jag vet har inga formella studier av DMSO-behandling efter ryggradsskador utförts på människor,till skillnad från stroke och allvarliga trubbiga huvudtraumor, trots att många övertygande fall existerar (t.ex. de nyss nämnda). Men som visats tidigare finns det mekanistiska belägg till stöd för denna användning och därtill en mängd olika bekräftande djurstudier som alla ledde till att den ledande forskaren inom detta område drog slutsatsen att om ett allvarligt ryggmärgstrauma behandlas inom 2 timmar med intravenös DMSO, kan förlamning förhindras .
Notera: Djurförsök har också visat att den största nyttan av DMSO inträffade om det gavs inom 2 minuter och att högre DMSO-doser också snabbade upp samt ökade sannolikheten för återhämtning.
Obs! Jag kunde inte hitta den refererade studien men jag hittade en tidigare version av ovanstående data här.
Många andra studier (t.ex. på katter ) har visat att DMSO är överlägset alla andra tillgängliga alternativ för ryggmärgsskador. Till exempel:
• En utredare fann att efter genomskärning av ryggmärgen hos en råtta inträffade en mängd olika förändringar i ryggraden som mildrades av DMSO (t.ex. antogs det att [eftersom] DMSO tog bort vätskefickor som vanligtvis uppkommer efter ryggmärgsskador, skapade detta utrymme för nerver att växa ut igen).
• I en studie där T5 transekerades visade sig DMSO efter skadan vara överlägsen både hyperbariskt syre och placebo genom att råttorna undvek att bli förlamade och genom att minska den efterföljande skadan på ryggmärgen (dessutom uppstod mindre ärrbildning, kollagenbildning samt skadade nervfibrer när båda gavs samtidigt).
När de sensoriska nervsignalerna (somatosensoriskt framkallade potentialer) och den motoriska funktionen hos bakbenen på råttor utvärderades efter en ryggmärgsskada som följdes av terapi, gav DMSO, som gavs intraperitonealt 1 timme efter terapin, signifikant bättre resultat än metylprednison (en steroid) eller naloxon.
Obs: många studier har påvisat DMSO-somatosensoriskt framkallad potential och att dess närvaro korrelerar med förbättrad prognos och ett eventuellt fullständigt tillfrisknande.
En annan studie av hundar, där trubbigt trauma tillfogades ryggmärgen vid T12, fann att neurologisk kirurgi och IV DMSO (en timme efter skada och en gång dagligen under de två första dagarna efter operationen) resulterade i återhämtning av gång- och löpförmåga, kortikal-framkallad potential samt histologiska förbättringar (mindre kavitation, meningeal hyperplasi och nekros av ryggmärgen). Detta medan dexametason (en steroid), reserpin och hyperton dextros inte gav några förbättringar.
När nervceller från marsvinsryggmärg kapades, visade sig DMSO reparera neuronala membran och förbättra deras axoners förmåga att återförsluta och återfå sin membranpotential, möjligen på grund av att DMSO minskar inflammation och tar bort vätskekavitationer från ryggmärgen samtidigt som det ökar blodflödet.
När blodtillförseln till ryggmärgen stängdes av hos hundar visade sig DMSO förhindra ischemisk myelopati (skada) på ryggmärgen och förlamning. I en studie av kaniner där blodtillförseln stoppades och sedan återställdes, skyddade DMSO ländryggmärgen från skador (bedömd genom elektronmikroskopi), minskade graden av oxidativ skada samt skyddade kaninernas neurologiska motoriska funktion (bedömd genom Tarlov poäng).
Notera: DMSO har även visat sig behandla många andra komplikationer av ryggmärgsskador. Till exempel lider många paraplegiker av retrograd ejakulation (där sperman går baklänges in i urinblåsan), och Dr. Jacob fann att dessa patienter svarade på DMSO (t.ex. hade mindre blåsinfektion) tillsammans med andra fördelar såsom mindre liggsår samt bättre kontroll av kroppstemperaturen.
Kemiska chaperoner är små molekyler som hjälper proteiner att vecka sig till sin korrekta konfiguration och kan därför säkerställa proteinstabilitet alternativt hjälpa kroppen att eliminera felveckat protein. Eftersom många utmanande sjukdomar (särskilt genetiska) är ett resultat av felveckade eller icke-funktionella proteiner, erbjuder kemiska chaperoner en potentiellt ovärderlig terapeutisk strategi.
Notera: Jag tror att den fysiologiska zetapotentialen spelar en viktig roll när det gäller att säkerställa korrekt veckning av proteiner.
Några av de mest kända kemiska chaperonerna inkluderar glycerol, deutererat vatten och DMSO (som delvis antas bero på att det skapar en tätare packning runt proteiner och stabiliserar deras slutliga form). DMSO har därtill visat sig lovande inom följande felveckningssjukdomar:
• Vid nefrogen diabetes insipidus (genom att rädda mutanta vasopressin V2-receptorproteiner). Dessutom visade denna studie att DMSO skapade en funktionell förbättring av cellerna.
• Vid cystisk fibros genom att hjälpa till att transportera funktionella CTFR-proteiner till cellmembranen.
• Vid Machado-Josephs sjukdom (en neurodegenerativ sjukdom som kännetecknas av okordinerade rörelser och så småningom förlamning) genom att förhindra aggregering av ataxinproteinet och celldöd orsakad av dessa aggregering.
• Öka förmågan hos nedsatta immunceller (på grund av att de har defekt HLA-DM) att presentera de antigener som är nödvändiga för att åstadkomma ett immunsvar.
I Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (ett fruktansvärt och terminalt tillstånd) återställs det muterade prionproteinet till det normala och förhindrar neuroner från att dö. DMSO har också visat sig förhindra aggregering av skrapieproteinet (ett relaterat neurodegenerativt tillstånd).
Notera: Eftersom många cancerframkallande proteiner är felveckade tror man att detta delvis kan förklara DMSO:s anticanceregenskaper.
Ett av de mest välkända tillstånden vid felveckade proteiner (som tyvärr också har kopplats till covid-vaccinerna) är amyloidos, ett tillstånd som är svårt att behandla, där felveckade proteiner produceras i överskott, klumpar ihop sig i kroppen och gradvis fyller upp organ, vilket i allt högre grad stör deras funktion.
DMSO verkar ha förmågan att både lösa upp amyloidaggregat, eliminera dem från kroppen och i alla de fall där det har försökts har inga negativa effekter observerats (se t.ex. denna studie ). Dessa studier är följande:
• Amyloidos inducerades hos möss genom att upprepade gånger injicera dem med kasein och sedan behandla dem med DMSO. Hos möss som inte fick DMSO var levern laddad med amyloid medan levern hos de behandlade mössen var fria från amyloidavlagringar och i urinen hittades uppbrutna amyloidfibriller - vilket visar att DMSO löser upp amyloidproteinet. Liknande resultat erhölls i en annan studie där slutsatsen drogs att DMSO orsakade att amyloidproteinfragment eliminerades i urinen och en annan studie fann att DMSO var effektivt för att inducera resorption av amyloid.
En studie av möss med låga leukocyter (som spontant utvecklar amyloidos efter ett års ålder med amyloidavlagringar i mjälten, levern och njurarna) fann att subkutan DMSO som gavs i två till fem veckor förhindrade amyloidbildning hos åtta av tio möss. Amyloidliknande material detekterades inte i urinen vare sig hos behandlade möss eller kontrollmöss.
En studie som fann ärftlig amyloidos hos vit Pekin-anka förbättrades genom administrering av oral DMSO.
• En mänsklig studie fann att DMSO åstadkom eliminering av amyloidproteiner i urinen.
• En fallstudie beskriver en hund med diagnosen hypoalbuminemi, proteinuri och renal amyloidos. Två år efter påbörjad DMSO-behandling återgick dygnsproteinutsöndringen i urinen till det normala, medan serumalbuminkoncentrationerna ökade till inom det normala området.
• En fallstudie beskriver en kvinna med multipelt myelom och systemisk amyloidos som tog DMSO i 4 år och fick sina hudskador förbättrade (hon förblev vid god hälsa 4 år efter diagnosen – i jämförelse med en medianöverlevnadstid på 14,7 månader). I en annan fallstudie fick en kvinna med pulmonell amyloidos (på grund av multipelt myelom) transdermal DMSO i 8 veckor och upplevde en dramatisk regression av sina lunginfiltrat (som visades med röntgen) och en motsvarande förbättring av hennes arteriella blodgaser. Slutligen visade en annan fallstudie också att DMSO signifikant gynnade lungamyloidos.
• En retrospektiv studie utvärderade 10 patienter som hade utvecklat sekundär amyloidos från reumatoid artrit, Crohns sjukdom eller Adult Stills sjukdom (som utvecklade gastrointestinala komplikationer samt tidigt skede av njurdysfunktion från sin amyloidos) vilka tog 3 dagliga doser av oral DMSO (i juice) efter måltid, doserat med 3–20 g/dag i en 33 % lösning. Detta förbättrade njurfunktionen hos 5 av 10 njuramyloidospatienter (av de som fick det tidigare i sjukdomsprocessen), men hjälpte inte de som redan hade allvarlig eller avancerad njurdysfunktion. Hos sex patienter noterades specifika förbättringar i gastrointestinal amyloidos och gastrointestinala symtom som diarré och proteinförlust i mag-tarmkanalen.
• Hos patienter med amyloidos sekundärt till lepra (spetälska) visade sig DMSO liksom den tidigare studien förbättra patienterna med måttlig men inte allvarlig njursvikt (medan den tidigare placebon inte gav någon förbättring).
• I en annan studie av patienter med primär eller sekundär amyloidos förbättrade oral DMSO njurfunktionen hos dem med sekundär amyloidos och författarna betonade att DMSO avsevärt kan förbättra överlevnaden för patienter med sekundär amyloidos. Dessa resultat noterades också i en annan studie där patienter med sekundär amyloidos från reumatoid artrit hade en förbättring av sin njurfunktion och en minskning av den inflammatoriska aktiviteten av sin reumatoida artrit efter 3-6 månaders DMSO-behandling.
• Två patienter med sekundär amyloidos med njursvikt (på grund av reumatoid artrit) fick 15g DMSO oralt dagligen under ett år och fick en förbättring av kreatininclearance, proteinuri, SSA (amyloid A) och CRP. En annan fallstudie uppvisade liknande resultat.
• En flicka med amyloidos sekundärt till juvenil reumatoid artrit, fick topikal DMSO och upplevde en signifikant förbättring av sina gastrointestinala symtom, sin njurfunktion (förbättrat kreatinclearance och stor minskning av sin proteinuri) och sitt hjärta (amyloidosen hade orsakat minskad vänsterkammarfunktion).
• DMSO gavs till patienter med familjär amyloidos [FA] och observerades orsaka urinutsöndring av nedbrutna amyloidproteiner, där ungefär hälften av patienterna upplevde en viss grad av klinisk förbättring. I en annan rapport upplevde två patienter med FA som orsakade perifer neuropati signifikant förbättring från DMSO.
• En annan studie av 13 patienter som utvecklade amyloidos av en mängd olika orsaker fann att sekundär amyloidos förbättrades med DMSO.
• En liten studie av patienter med primär amyloidos lokaliserad till urinblåsan (ett utmanande tillstånd) fann att majoriteten av patienterna hade nytta av DMSO, att DMSO kan vara en åtgärd som besparar blåsan och att det kan hjälpa till att lösa hinder mellan urinblåsan och urinledarna. Denna fallstudie och denna samt denna (av två patienter) uppvisade liknande resultat.
• Sex patienter med amyloidos behandlades med oral DMSO, med förbättring noterad hos två av dem. 104
• En studie (rapporterad vid ett symposium) fann att DMSO framgångsrikt behandlade human amyloidos sekundärt till reumatoid artrit (vilket också diskuterades ytterligare vid symposiet).
Även många andra studier finns på detta område. Till exempel:
Slutligen är Niemann-Picks sjukdom (ett dödligt och obotligt tillstånd) ett resultat av en genetisk defekt som gör att metaboliter överdrivet ackumuleras med celler eftersom proteinerna som borde ta bort dem inte fungerar korrekt. Denna sjukdom leder ofta till allvarliga komplikationer, såsom allvarlig neurologisk funktionsnedsättning, gradvis förlust av kognitiv funktion och organsvullnad. I denna, denna, denna, denna samt denna studie ökade DMSO cellens förmåga att ta bort dessa metaboliter, och enligt denna artikel förbättrade oral DMSO kliniskt Niemann-Pick typ C- patienter (t.ex. inträffade en minskning av hepatosplenomegali och anfall frekvens).
Eftersom många neurologiska störningar är kopplade till dåligt blodflöde till hjärnan, tidigare trauman (t.ex. hjärnskakning eller mikrostroke), ackumulering av felveckade proteiner (t.ex. kännetecknas Alzheimers sjukdom av detta) eller en autoimmun process (något som DMSO också hjälper mycket med) framstår det som naturligt att många kognitiva störningar svarar på DMSO.
Detta är också vad vi ser och på liknande sätt som DMSO vänder tillbaka många andra komplikationer av åldrande (t.ex. hudproblem, håravfall, dålig organfunktion), så är IV DMSO en av de mest effektiva anti-åldrandeterapierna för hjärnan (tillsammans med ultraviolett blodbestrålning eller förbättring av den fysiologiska zetapotentialen). På samma sätt är IV DMSO en av de enda terapier jag känner till som kan hjälpa mot de utmanande neurologiska sjukdomarna Parkinsons eller ALS (där det i båda fallen vanligtvis stoppar sjukdomens utveckling även om det inte är botande). Därtill stöter jag med jämna mellanrum på anekdoter om DMSO-konsumerande hundraåringar som trots sin ålder inte har någon kognitiv funktionsnedsättning.
Obs: senare i serien kommer jag också att diskutera hur DMSO hjälper multipel skleros.
Djurförsöken inom detta område är följande:
• En studie modifierade råttors halspulsåder kirurgiskt för att avsevärt minska mängden blod som gick till hjärnan. Efter 3 månader fann man att DMSO förhindrade både den neuronala skadan och den betydande förlusten av rumsligt minne och inlärning som annars blev resultatet av den kroniska förlusten av cerebralt blodflöde.
• I en liknande studie utsattes 14 veckor gamla råttor för antingen permanent bilateral ocklusion av halspulsådern eller skenocklusion (som efterliknar de kroniska vaskulära försämringar som många upplever med stigande ålder) och testade sedan råttorna för visuospatial minnesfunktion. Efter 14 veckor fick fyra råttor, som hade visat ihållande och allvarlig minnesstörning, DMSO och FDP i 7 dagar, vilket förbättrade deras minne med 54% och nästan nådde kontrollgruppens kognitiva funktion. Tyvärr förlorades denna förbättring delvis när DMSO-FDP avbröts.
• Hos möss som genetiskt modifierats till att få Alzheimers sjukdom [AD] har DMSO visat sig öka den neuronala tätheten i hippocampus (en hjärnregion som är sårbar för AD) och förbättra deras rumsliga minne och lukt (samtidigt som det minskar deras ångest).
Notera: DMSO har också visat sig kraftigt försena (48-98 %) förlamning orsakad av amyloid beta i C. elegans (en av de mest populära organismerna inom åldrandeforskning) samt förlänga livslängden för C. elegans med 23,0-24,4%. Forskarna tillskrev denna förlamningsfördröjning DMSO-modulerand neurotransmission (t.ex. är DMSO en acetylkolinesterashämmare, en terapeutisk strategi som också används för att behandla Alzheimers sjukdom).
• Lurcher-möss används för att studera olivary och cerebellära störningar eftersom deras Purkinje-celler inte kan överleva (t.ex. är deras gång vid 30 dagars ålder mycket onormal). När dessa möss fick DMSO förhindrades åldersrelaterad försämring av vissa kognitiva funktioner (t.ex. minne och rumslig inlärningsförmåga)
Även om forskning på människor har gjorts kunde jag inte hitta något om detta på nätet.[därför anges inga länkar. övers.anmärkn]. Studier om detta är följande:
• I denna studie behandlades 18 patienter med trolig Alzheimers med DMSO och testades regelbundet i nio månader, med stora förbättringar som noterades efter bara tre månaders behandling. Förbättringarna blev särskilt märkbara efter sex månaders behandling. Förbättringsområden inkluderade minne, koncentration och kommunikation tillsammans med en betydande minskning av desorientering i tid och rum.
• En annan studie utvärderade 104 äldre vuxna med organisk hjärnsjukdom på grund av cerebrovaskulära sjukdomar (t.ex. en tidigare stroke, cerebral emboli eller en förhårdnad av hjärnans artärer), en tidigare huvudskada, senilitet eller degenerativ sjukdom (t.ex. Parkinsons, hypertyreos eller epilepsi). Dessa fick två DMSO-blandningar, Merinex (DMSO med aminosyror) och Ipran (DMSO med vasoaktiva ämnen), vanligtvis alternerande mellan de två och under större delen av tiden gavs det som injektion och under en mindre del av tiden, oralt (det snabbaste resultatet inträffade om båda sätten användes samtidigt), vilket alla resulterade i anmärkningsvärda förbättringar. För att citera författaren:
DMSO-aminosyraterapin är utan tvekan värdefull vid behandling av många organiska cerebrala sjukdomar. Tack vare den förbättrade cerebrala blodspolningen som uppnås med DMSO i kombination med vasoaktiva substanser, uppnåddes samtidigt en mycket gynnsam effekt på de psykiska och somatiska funktionerna hos senila patienter.
• En chilensk studie utvärderade 100 patienter med cerebrovaskulära sjukdomar (t.ex. en tidigare stroke, cerebral emboli eller en förhårdnad av artärerna i hjärnan). Många av dessa var senila. Patienterna gavs DMSO genom intramuskulära injektioner och oralt under loppet av 50 dagar. Där noterades att kranskärlssjukdomen (dvs. åderförkalkningen) och de höga blodtryck förbättrades hos 74,35 % av DMSO-mottagarna, att 21,77% svarade ganska bra, och att inget svar på DMSO behnadlingen noterades för 3,88%. De neurologer som övervakade dessa patienter anmärkte att:
”Återhämtningen från de allmänna symtomen var positiv; det var gynnsamma förändringar som återspeglades i en känsla av välbefinnande, återhämtning av smidighet, förändringar av humör från deprimerad till gott humör, förbättrad sömn och tydligare tal. När det gäller de "fokala" resultaten registrerades accelererad återhämtning från hemiplegi och hemiparesi. En snabbare återhämtning av talförmågan i fall av definierad eller indikerad afasi ägde rum."
En annan av mina favoritterapier, ultraviolett blodbestrålning , fungerar i huvudsak genom att öka cirkulationen i hela kroppen, minska inflammation och återuppväcka celler som har gått in i ett vilande tillstånd (innan de dör). Eftersom dessa problem ligger bakom så många olika sjukdomsprocesser visar en stor mängd litteratur på dess anmärkningsvärda effektivitet för ett brett spektrum av tillstånd, inklusive psykiatriska. Eftersom även DMSO väsentligen gör dessa tre saker har en del data om dess värde ackumulerats inom psykiatrin.
I en studie på ett peruanskt psykiatriskt sjukhus togs 42 patienter (25 schizofrena, 4 manodepressiva psykotiska-, 4 psykotiska alkoholister, 4 tvångsmässiga tvångsneurotiker och 5 patienter med svår ångest) av alla sina mediciner och fick därefter 2 till 5 intramuskulära injektioner per dag (där mer gavs till de mest psykotiska patienterna). Detta jämfördes med 16 kontroller som fick standardvård.
Av de schizofrena upplevde alla 14 av de akuta fallen en snabb och dramatisk förbättring (särskilt i deras agitation – i synnerhet för de katatoniska paranoida patienterna), där alla skrevs ut inom 45 dagar (tre hade en fullständig återhämtning 15 dagar efter inläggningen) och utan återfall. För att citera en av dem:
"Jag var helt ifrån mig. Jag vet inte vad som hände med mig. Jag undrar vad mina barn ska säga."
Av de 11 kroniskt schizofrena behövde 4 periodisk sjukhusvård och erfor fullständig utläkning efter DMSO (vilket gjorde att de kunde skrivas ut mycket snabbare än normalt) och de som senare fick återfall svarade på nytt positivt på DMSO. De återstående 7 var mer allvarliga fall (t.ex. hade de varit inlagda på sjukhus i över 6 misslyckade år av terapier) upplevde en förbättring från DMSO, men inte tillräckligt för att lämna sjukhuset.
Obs: resultat som detta (jag har sett liknande med andra terapier också) får mig att tro att den nuvarande förståelsen av schizofreni är extremt ofullständig. För att ytterligare stödja det påståendet delade denna författare även ett fall om en allvarligt paranoid schizofren med vanföreställningar som svarade på DMSO.
De fyra mano-depressiva psykotiska (som var i den maniska fasen i genomsnitt 15 dagar av psykomotorisk agitation) lugnade sig snabbt och manin släppte efter DMSO (där deras återhämtning var mycket snabbare än vad de tidigare upplevt vid konventionell terapi).
De fyra psykotiska alkoholisterna (2 med hallucinationer och 2 med delirium tremens) hade tidigare varit inlagda på sjukhus för dessa problem. De svarade snabbt på DMSO med rastlöshet som förbättrades under de första dagarna. Däremot tog hallucinationerna längre tid.
De återstående patienterna, med tvångsneuros och svår ångest, svarade också bra på DMSO (t.ex. var de lugnare, idéer gjorde dem inte upprörda som tidigare, de kunde agera mer spontant och de kunde övervinna sina tvångshandlingar).
En av de mest anmärkningsvärda effekterna av DMSO är dess effekter på utvecklingsstörningar. Till exempel gavs vittnesmål (vid en utfrågning som kongressen sammankallade) om ett barn med Downs syndrom (klassiskt ansett obotligt) som hade ett mirakulöst svar på DMSO. Detta för att pressa FDA att avsluta sitt embargo mot DMSO (dock utan framgång).
1980 DMSO-utfrågning 21,9MB ∙ PDF-fil ( Ladda ner )
Där diskuterades Melody Clark som vid 11 månader (oförmögen att stå eller gå, hade utstående tunga och alla klassiska Downs Syndrom-symptom) påbörjade DMSO. Hon förbättrades och vid åtta års ålder kunde hon gå, springa, prata, läsa och stava nästan normalt – något som hennes lärare aldrig hade sett hos ett annat barn med Downs syndrom. Hon fungerade närmare bestämt på en nivå av andra klass (med verbal kompetens och hon utmärkte sig även i aritmetik), kunde ägna sig åt normala fysiska aktiviteter och var mycket socialt sinnad (vilket gjorde att hon var ganska populär bland sina kamrater).
Kort sagt övergick hon från en vegetativ tillvaro (från början kunde hon t.ex. inte stå och hennes ögon var ständigt ur fokus) till att ha endast en mindre utvecklingsstörning.
Notera: Melody' tandläkare gav vittnesbörd om att hennes mun och gom i stort sett hade normaliserats (ett annat vanligt problem vid Downs syndrom), något han aldrig hade sett inträffa i denna patientpopulation.
Två andra liknande fall har också rapporterats:
• Vid 10 månaders ålder var Bronwyn Nash (som hade Downs syndrom) svag och oförmögen att gå upp i vikt, så hennes mamma påbörjade en DMSO-behandling på henne. Hon började gå upp i vikt och utvecklade en ökad medvetenhet om människorna och föremålen runt omkring sig och började sedan sträcka ut handen för att röra vid saker. Vid 18 månader kunde hon stå upp och kunde sedan öppna sin mammas skåp, började äta själv samt höll sitt vattenglas väl. När en hälsojournalist besökte henne vid 28 månaders ålder var hon en pigg, glad liten flicka som älskade och älskades av sin familj och som utvecklades stadigt.
• Vid 14 års ålder kunde Billy King gå och äta själv, men hade den mentala kapaciteten av en tio månaders baby. Han började sedan dricka mjölk med DMSO varje morgon och två år senare hade han samma mentala kapacitet som en sjuåring och det karakteristiska Down-syndromet började avta.
Han fortsatte att förbättras och klarade så småningom avg ett jobb på en bokhandel i Portland.
Notera: en annan redogörelse för Billy Kings historia har en annan kronologi (t.ex. påbörjade han DMSO vid 8 inte 14 och tog också aminosyraformeln).
Dessutom finns forskning som stöd för dessa otroliga anekdoter.
• I Oregon randomiserades 67 måttligt eller gravt mentalt funktionshindrade barn (4-17 år) med Downs syndrom för en hög eller låg DMSO-dos och jämfördes sedan med 23 liknande barn vars föräldrar inte ville att de skulle få ett experimentellt läkemedel. Inga biverkningar inträffade och en dosberoende förbättring observerades:
I Chile fick 55 barn (den äldsta var 14) med grav mental funktionsnedsättning orsakad av Downs syndrom DMSO och aminosyror genom intramuskulär injektion eller fungerade som kontroller. Injektionsflaskorna bestod av DMSO tillsammans med gamma-aminosmörsyra (GABA), gamma-amino-beta-hydroxismörsyra (GABOB) och acetylglutamin (med lägre doser som ges till personer under 3 1⁄2 år). Barnens utveckling utvärderades sedan med Gessel-poäng och en rejäl förbättring sågs i DMSO-gruppen:
Notera: Denna studie (och de ytterligare förbättringar som skett) återfinns här och här .
I Argentina fick 13 mentalt funktionshindrade barn som inte hade Downs syndrom (5 allvarliga fall, 4 måttliga fall och 4 milda) en DMSO-aminosyrablandning (känd som Merinex) tre gånger i veckan genom injektion i 180 dagar (med periodiska 15 dagars perioder där aminosyrorna utan DMSO administrerades oralt)
Notera: andra författare har rapporterat att unga patienter (och äldre) med inlärningssvårigheter, låg intelligens, ADHD, ångeststörningar, epilepsi, nervositet, dyskalkuli, dyslexi, utmattning samt koncentrationsproblem, kan dra nytta av detta protokoll. Dessutom har vissa hävdat att en tillsats av galaktos förbättrar dess effektivitet.
I en studie från 1969 fick 44 allvarligt utvecklingsförsenade barn DMSO-aminosyrablandningen [den som nämts i den föregående Argentinska studien. Övers. anmärkning] där många upplevde en ökad inlärningsförmåga hos dem på relativt kort tid, och över 70% svarade gynnsamt såsom "ökning av IQ, uppenbara och accelererade framsteg i grundläggande prestationer, en övergripande förbättring av intellektuell kapacitet, uppenbara framsteg i läsning, skrivning och matematik, bättre koordination av rörelser och förbättrad manuell skicklighet samt en minskning av beteendeproblem". Detta tillsammans med bättre psykomotorisk kontroll, inte längre ilska utan anledning, en allmän minskning av irritabilitet och en minskning av olydnad.
I en annan studie från 1969 gavs DMSO-aminosyrablandningen i sex månader till 30 inlärningshandikappade barn med språkstörningar (som inte hade en åtföljande neurologisk sjukdom) som jämfördes med 20 kontroller där man observerade följande resultat:
1. Upphörande av mental letargi.
2. Bevis på sensoriska reaktioner.
3. Upphörande av automatiska rörelser.
4. Upphörande av tröghet, passivitet och negativitet.
5. Växande intresse och initiativförmåga för uppgifter och aktiviteter.
6. Förbättring av det fysiognomiska uttrycket och det talade språket.
7. Klar aktivitet, gruppkontakt och upphörande av oprovocerad aggressivitet.
8. Avtagande blyghet och självkänsla som utvecklades.
9. Framgångsrik träning för att utföra sysslor, att handla, att äta och att klä sig utan hjälp etc.
10. Att lära sig läsa och skriva och göra läxor.
Slutligen rapporterade en författare om en argentinsk studie (som jag inte kunde hitta) utförd av denna läkare där 18 barn med Downs syndrom fick DMSO och aminosyror och som jämfördes med 91 kontroller och, citerande författaren, resulterade detta i:
en tendens till ökad mognad hos de behandlade barnen tillsammans med markanta framsteg i språkintegration; detta kunde fastställas i statistiskt signifikanta grader hos de behandlade barnen
Notera: en annan bok författad av den ledande DMSO-forskaren rapporterade att veterinär Jack Metcalf hade funnit att hästar utvecklingsstörda vid födseln (till den grad att de inte kan dia) återfår förmågan att dia när de en gång fått IV DMSO tre gånger dagligen och att DMSO accelererar deras övergripande utveckling.
Eftersom DMSO hade turen att upptäckas vid en tidpunkt då det fortfarande fanns en otyglad entusiasm inom forskarvärlden för att undersöka en oortodox idé (något som i stort sett har försvunnit nu eftersom karriärforskare är så beroende av att inte gunga båten för att säkerställa en livstidsförsörjning av forskningsanslag) och det föll i rätt människors knä (exceptionellt begåvade, etiska och drivna läkare som hade fått stöd från sina överordnade) samlade sig det vetenskapliga samfundet bakom DMSO och det publicerades tusentals artiklar om DMSO.
Ändå kunde FDA fortfarande undertrycka DMSO och all forskning bakom DMSO har sänts till historiens soptunnor (tillsammans med alla djur som offrades för att uppnå det). I fallet med DMSO är detta särskilt tragiskt på grund av hur mycket lidande (och ekonomiska kostnader) som många av de störningar som diskuterats här skapar och det faktum att decennier av forskning och miljarder forskningsdollar inte har fört oss närmare en lösning av dem.
Jag tog därför beslutet att presentera detta [material] i en neutral ton och göra mitt bästa för att korrekt presentera vetenskapen bakom DMSO (vilket har krävt hundratals timmars arbete) så att jag kunde ge DMSO den bästa chansen att nu blomstra samt hjälpa dem det kan hjälpa men – sanningen att säga – ord kan inte ens börja uttrycka mitt förakt för hur DMSO behandlades, eller uttrycka de mänskliga kostnaderna för de känslolösa byråkratiska diktat som har hindrat DMSO från att antas inom det medicinska systemet (en känsla som jag tror kommer att delas av många av er) . Följande är till exempel vad Pierre Kory sade efter att jag bad honom att granska denna artikel:
Under de över 15 år som jag tillbringade med att driva intensivvårdsavdelningar för behandling av många typer av hjärnskador, stroke och blödningar, gör det mig både upprörd och ledsen att känna till en behandling som kunde ha hjälpt så många av de hundratals förödande neurologiska sjukdomar som jag tappert och ofta i stort sett utan framgång försökt vända tillbaka till hälsa. De terapeutiska strategier jag var tvungen att förlita mig på, såsom tPa, var ofta ganska begränsade i genomslagskraft eller introducerade stora risker för patienten.
Notera: Anledningen till att det här projektet har tagit så lång tid, är att även här rör jag bara vid toppen av ett isberg och det finns fortfarande många andra paradigmskiftande användningsområden för DMSO (t.ex. är det en säker och effektiv smärtstillande medicin, den behandlar både akuta muskuloskeletala skador samt kroniska skador som skapar betydande fysisk funktionsnedsättning. Det erbjuder vidare ett sätt att behandla många andra utmanande tillstånd som fortfarande inte har en effektiv terapi inom standarden för vård). Dessutom hoppas jag kunna tillhandahålla resten av av rad DMSO-artiklar inom en snar framtid.
Eftersom så mycket har glömts bort om DMSO är det få som är medvetna om dess intravenösa tillämpningar (så även dess förespråkare). I den sista delen av denna artikelserie kommer jag att diskutera allt vi vet om ämnet (t.ex. var man skaffar det, vilka tillbehör som ska användas, hur man doserar det) och de icke-IV-protokoll vi har använt för stroke (eftersom IV. DMSO ofta inte var genomförbart i dessa situationer) och andra traumatiska skador både vid tidpunkten för skadan och efteråt för återhämtning (t.ex. är IV DMSO ett av de bästa alternativen för strokerehabilitering).
