Publicerad: 2014-02-09
LEVANDE ELLER DÖD
Utdrag ur en debatt med signaturen "Janolof" om Israels betänkliga sätt att bedriva krigföring. Sammanhanget här börjar med anklagelser om "djurplågeri" då hästarnas senor skars av av en israelitisk elitstyrka under lening av Joshua vid slaget vid platsen som kallades "Meribas vatten" på en höjd lokaliserad mitt i en för israeliterna strategiskt passage på sin väg till Galilén. Tankegången avslutas i inlägget MODERN ANTIK STRATEGI, se längst ner oå sidan.
Signaturen @Janolof skrev: ”En häst med avskuren hälsena kommer att svälta ihjäl eller bli ett enkelt rov. Det vore mindre plågsamt att avliva dem direkt.”
Det är naturligtvis sammanhanget som bestämmer vad som är vettigt eller inte vettigt.
Josua hade med en liten elitstyrka tagit sig till fots till platsen, som var en höjd med utlöpare åt alla väderstrecken längs vilka man patrullerade med hästar och vagnar. Vagnarnas slagkraft bestod främst i dess chockverkan med påmonterade liar och roterande ”javelins” gjorde dem i princip omöjliga för fotfolk att stoppa, särskilt inte om vagnarna kom med hög hastighet i utförsbacke längs dalgångar där man inte kunde fly åt sidorna. På detta sättet kontrollerade Kananiterna området helt och hållet. Platsen var en central hub där allierade till Kananiterna kunde samlas och kontrollera Galiléens område genom ckockutfall åt alla håll. De hade 360 graders total kontroll, och de förhållandevis klent beväpnade Israelerna hade inte en chans att ens ta sig in i området, än mindre ta sig förbi området.
Det fanns dock ingen möjlighet att undvika att Israelerna måste oskadliggöra den extremt övermäktiga fienden. Men på grund av den lätta beväpningen och med endast fotsoldater, kunde det ske bara på israelernas egna villkor.
Josuas civilplanering och militära strategiska och taktiska planering studeras för övrigt än idag vid Israels militärhögskolor, och vissa detaljer här är hämtade ur en rekonstruktion och fältstudie utförd av israels president Chaim Herzog, militärhistoriker och stridsvan Israelisk militär (bland annat militär guvernör över Östra Jerusalem, Judéen samt Samarien) samt militärhistorikern Mordechai Gichon. De gick till fots de extremt krävande sträckor som Josuas elitsoldater tvingades marschera för att kunna överraska kananéerna. Detta för att själva avgöra vilka militärstragiska val Josua hade gjort med avseende på terräng, årstid, klimat (markförhållanden & vattendjup i vattendrag att passera), tidpunkt på dagen (ljusförhållanden), angreppsvinkel (nedförslut) etc, etc.
Och i det aktuella fallet hade alltså kanaeerna slagit läger i en dalgång invid en bäck där de var väl skyddade men där hästarna på själva lägerplatsen hade mycket begränsad rörlighet. Och därför insåg Josua att han här hade sin chans. På just detta ställe skulle han slå till när vagnarna hade kopplats lös från hästarna. Han kunde även räkna med gå till attack i utförsbacke ner mot bäcken vilket gav hans fotsoldater en extrem fördel i det avgörande ögonblicket.
Med vagnarna löskopplade för att hästarna skulle kunna komma åt vattnet blev platsen ännu trängre på grund av de uppställda vagnarna. Detta var den mest idealiska situationen för en chock-attack på lägret eftersom även om nästan inga marginaler alls fanns för manöverering av hästarna med vagnarna kopplade skulle dock den trånga platsen ha varit livsfarlig att vistas på med hästar i panik som slet vagnar och liar och javelins i ett enda kaos som skulle ha kunnat lemlästa hela kommandostyrkan.
Med folket i säkerhet långt utom räckhåll för stridsvagnarna som krävde vissa markförhållanden för sin framkomlighet, vidtog Josuas elitsoldater en ”dödsmarsch” bort till höjden där Meroms vattenbäck låg. Man hade att ta sig till fots rakt in i ett ”strong hold” som var i princip ointaglig, och sista biten i höglänt terräng i skydd av nattens mörker. När man väl var framme var det snabbheten, dvs chockverkan som var nästan deras enda vapen. Deras chans var att snabbt oskadliggöra hästarna genom att kapa hälsenorna och sätta vagnarna i brand (för att aldrig mer dyka upp igen) samtidigt som man försvarade sig mot de Kananeerna som försökte hindra katastrofen, som dock var total nästan omgående. Kananeerna som INTE var fotsoldater hade bara att ta till flykten, men det kunde ju bara sluta illa.
Hästarna var alltså inte det man ödslade tid på eller ens bekymrade sig om. Efter det blixtsnabba första angreppet måste av taktiska skäl chock nr 2.0 sättas in direkt genom att förfölja de vilt flyende fienderna, som dräptes hela bunten (Jos 11:8).
Kort sagt, det var fråga om liv eller död för den ena eller den andra styrkan och således definitivt inte fråga om någon djurskyddsrond. Israeliterna hade istället med ett chockangrepp öppnat hela den tidigare helt blockerade passagen in till Galilén.
Varken Herzog eller Gichon är kristna eller ens judiskt troende men i deras analys var Josuas militära trategi och taktik en av världshistoriens masterpieces särskilt med tanke på israelernas militärt sett helt underlägsna position.
Soldaten Herzog som sett döden i vitögat kom aldrig ens på tanken att kommentera hästarnas lidande. Bland annat synen sådana petitesser skiljer levande soldater från döda soldater.
// Rolf Lampa
Tidigare publicerad på Newtonbloggen den 15 augusti, 2012 at 23:59
Forts. >> MODERN ANTIK STRATEGI >>
