Publicerad: 2014-02-09
jon: Deras enda brott var att dom bodde i staden Aj.
Ja, man skall inte bo på fel ställe vid fel tidpunkt. Efter att Josua hade fått fotfäste väster om Jordan var de judeiska bergen nästa strategiska mål. Betel stod då i vägen för det målet men var vid den tiden alltför väl befäst, så näst bästa alternativ var Ai. Folket i Ai anade nog redan att de var på fel plats vid fel tillfälle och kunde bara fly eller hoppas på att Josua skulle slå till mot Betel först. Att folket i Ai var grundligt införstådda med att deras existens stod på spel är nog ganska klart med tanke på hur det gick vid Josuas första attack mot staden.
Ai var en gammal ruin (Ha-Ai betyder ”ruin”) som många hundra år tidigare hade varit en stark fästning, men nu var den gamla ruinen alltså ett lämpligare mål för Josua med sitt fotfolk. Spejarna rekommenderade en lättare styrka om 3000 man för uppdraget. De lyckades dock till sin häpnad inte bryta sig igenom befästningarna, för folket i Ai hade inte bara suttit och väntat på att bli slaktade, och israelerna fick snöpligen fly från platsen (Jos 7:4).
Josua insåg att en ny attack måste inledas mycket snabbt för att inte männen skulle tappa modet och fienden tappa respekten som gjorde dem närmast skräckslagna efter förlusten av Jeriko. Men denna gång litade han inte så mycket på spejarnas rekommendationer utan lade upp en mer genomtänkt strategi. Mästardraget denna gång var att göra bruk att misstaget från föregående misslyckande (Jos 8:6,7 samt 16,17)
Och plötsligt hade han ytterligare ett fäste som hållpunkt för den fortsatta strategin att ta de judiska bergen. Dessutom hade Josua nu de mycket stridsdugliga Gibeoniterna som allierade istället för fiender. Nu blev bergskungarna riktigt nervösa och samlade sig till rådslag (Jos 10:1-4). Vilket passade Josua utmärkt, som nu bara ökade hastigheten på sina tillslag och genast förbereddes nästa angrepp. Vilket återigen visar på den militärstrategiska brilliansen av israeliterna. Josua sjabblade till det en gång vid Ai men nu hade han lärt sig läxan att inte slappna av när det gäller. Och nu gällde det att utnyttja kaoset efter segern vid Ai för att snabbt rensa upp bland Amoriterna.
Angreppet kom så plötsligt för Amoreerna att de skingrades och flydde, och Josuas elitsoldater marcherade utan uppehåll eller vila under denna kampanj sammanlagt drygt 48 km på mellan 45-48 timmar, varav större delen under stridande villkor samt med stigning på omkring 600 meter strax före anfallet, en närmast omänsklig bedrift.
I hundratals år, medan israelerna var slavar i Egypten, hade folken i området hört profeter varna dem för vad som skulle hända dem om de inte slutade med sin vidriga avgudadyrkan med moloksdyrkan (barnoffer) med mera. Och nu hade de fyllt sina synders mått.
Nästa mål var nu att öppna vägen till Galilén genom att befria
området vid ”Meroms vatten” från stridsvagnar som blockerade vägen helt.
Men om den bravaden skrev jag i inlägget ”LEVANDE ELLER DÖD”:
http://newtonbloggen.wordpress.com/2012/07/31/svar-om-gud-och-profetior/#comment-5778
Men folket i Ai befann sig helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle, mot bättre vetande dessutom.
// Rolf Lampa
